Jag fick läsa ett brev från en 10-åring till bästa kompisen.
Det stod bland annat att; "...jag orkar inte förklara varför jag ibland mår dåligt. Du skulle bara få ont i huvet. Du med."
Och skolan var inge rolig; "Varför har man en massa tråkiga ämnen som matte och so när man skulle kunna ha uppfinningsteknik och...."
Sen vaknade jag.
Jag hade gärna velat veta de andra ämnesförslagen. Uppfinningsteknik tycker 10-åringen i mig låter jättekul.
När man skruvar i en glödlampa så skruvar man ju liksom fast den. I alla fall gör jag det.
Hur kommer det sig då att den ett par månader senare börjar flimra och när man provskruvar lite så märker man att glödlampan inte sitter åtskruvad längre?
Någon som har en bra förklaring?
Just i det här fallet är inte "det spökar", något som jag räknar in i en bra förklaring.
Igår var jag på bio för första gången på mycket länge. AB valde film - Casino Royal.
Biokvällen avslutades med att vi åkte hem och medan AB såg filmen The Score, tog jag ett bad med en bok där någon hängs upp-å-ned i fötterna i en skog i Vällingby.
Någon gång på 80-talet gick U147 på grund i Karlskrona (var det väl?) skärgård.
Efter det spekulerades det gång på gång om ryska miniubåtar som tog sig in och ut ur svenskt territorium utan att bli upptäckta. Dom antogs till och med kunna ta sig osedda in i Mälaren genom ligga under (eller hur det nu var) ryska handelsfartyg.
Jag vet inte om man någonsin lyckades bevisa dessa miniubåtars existens eller huruvida de någonsin var inne i Mälaren.
Min teori är att de snarare dök upp den 26 november ca 20-25 år senare och då inne i Västertorpsbadets 25-metersbassäng. Jag har ingen annan förklaring till den totala invasion/dominans av spatsiba-njet-perestrojka-da i vokabuläret hos dagens besökare.
Dom måste helt enkelt ha kommit in, osedda under en uppblåst krokodil, i en miniubåt.
En gång för länge sedan fick jag låna en bil. Den gick rätt bra ett tag, men plötsligt en dag började den hoppa som en groda. Hur jag än gjorde så skuttade bilen fram på ettans växel. Efter en resa över Tranebergsbron (jag bodde på den här tiden i Bromma) som höll på att sluta före krönet, ruttnade jag totalt och väl framme i Aspudden tänkte jag "här får du fan stå ditt elände" och "nu jävlar ska du få spolarvätska så du tiger i alla fall". Efter att ha fyllt på spolarvätska fungerade bilen som vanligt igen.
Sensmoralen blir alltså; tro inte på att allt är som det borde. Ofta är det precis allt annat.
Det är här sagan om "Datorn, ryska dockan eller kinderägget" återkommer.
En gång för länge sedan (en månad ungefär) slutade datorn fungera. Vi öppnade den, klippte bort en sladd (det verkade vara kortslutning) och den startade igen. Då ställde vi tillbaka datorn. Och den slutade fungera, igen. Nu ville den inget mer.
Vi beställde ett nytt moderkort från HongKong, tryckte dit det, och hurra!, det fungerade. Bortsett från musen som bara funkade ibland...
Nästa gång vi kom dit, kom konstiga ljud, och maskinen hickade lite då och då. Men den gick.
Ytterligare nästa gång, kom inget ljud alls och en del program vägrade öppna.
Datadoktorn och sköterskan stod inför ett samelsurium av förvirring.
Ingenstans kom något felmeddelande och överallt stod det att allt fungerade som det skulle.
Ytterligare en operation var nödvändig och det var nu det skulle visa sig att vi faktsikt inte bara har en dator, utan också en rysk docka eller ett kinderägg i ett. Flera överaskningar i en.
Summa sumarum:
Moderkortet var troligtvis från början paj. Det andra/nya moderkortet tyckte inte om att ljudkortet satt på ett visst ställe. När vi i slutskedet bytte plats på det, började allt funka som det skulle. Sen visade det sig att musen, helt oberoende av allt annat, råkat gå sönder mitt i alltihop. Nånstans i slutänden satte vi tillbaka kablar upp-och-ner men det var rena barnleken att komma på vid det här laget.
Nu fungerar allt igen. Men varje gång vi hör ett underligt ljud eller ett program inte öppnar direkt, fryser vi båda till och tittar storögt på varandra, för vem vet hur många överraskningar det egentligen finns i ett dator-kinderägg?
Jag fick ett stort och tjockt blockljus med tillhörande (?) skifferplatta, av en viss person i födelsedagspresent.
Efter att ha haft ljuset tänt i ca en (av de 60 !!) brinntimmarna, kan jag konstatera att frågetecknet efter tillhörande inte kan rätas ut.
Jag satt i köket och hörde ett droppande ljud från vardagsrummet. Trodde först att det var något som läckte någonstans. Sen fick jag se ljuset. Dripp-dropp-dripp-dropp... ner från bordet och ut på parketten.
Jag tror det får bli lite omorganisering. Värmeljus på plattan är nog bättre kanske.
Alla företag har väl vissa regler. En del regler kan man tycka är urbota dumma men fortfarande måste ju jag, trots att jag tycker det är idioti kanske, följa reglerna.
Att få en utskällning för att jag följer reglerna är jag rätt van vid. Det tillhör liksom min vardag.
Men.
Jag uppskattar inte, när jag tagit emot en fet utskällning efter att ha gjort rätt, att den som skällt ut mig ringer min chef och min chef då ändrar mitt rätta beslut därför att h*n inte orkar ta konflikten!
Tack så jävla mycket för den kängan!
Jag som trodde att min marionettdocke-tjänst med inslag av slagpåse var värsta sortens anställning. Tydligen kan det bli värre.
Men, varför är jag egentligen förvånad?
Men vänta hallå ?!
Det här känns som diskriminering!
Jag vill ju också "pröva lyckan" i ett annat land.
Spelar det nån roll att jag inte har mörk hy, bruna ögon och pratar rikssvenska?
Sd försöker verkligen slå kullerbyttor med sin "logik". Jag har aldrig förstått några av deras ideér och dom gör ju inte saken lättare med tiden direkt.
I natt har någon otrevlig person gett sig på AB's bil och skruvat loss grillen och blinkersglasen.
Nu drabbar det ju ingen fattig, men usch vad uselt gjort.
På sätt och vis kan jag någonstans ha en viss förståelse för bankrånare, men de som snor grejer från privatpersoner är bara grisar. Och då anser jag att det är en förolämpning mot grissläktet.
På mitt jobb tenderar man att ganska ofta känna sig som en liten vit kanin på ett fält framför en arkebuseringspluton. Man hoppar runt dagarna i ända för att undvika alla skottsalvor som avlossas mot en. Det här studsandet gör att man därför ofta är ganska spänd och har kort stubin.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att man emellanåt ruttnar totalt och säger eller gör något mindre väl genomtänkt. Det är liksom rätt svårt att alltid vara på topp.
Det är också med denna vetskap i bagaget som jag har full förståelse för att någon den senaste veckan, på "frågan";
"-JAG SKA PRATA MED DIN CHEF!! VAD HETER DU??",
utbrast;
"-ÅSA-NISSE!!", och drämde på luren.
Jag antar att ledningen inte riktigt lider av vit-kanin-syndromet eftersom det dagarna efter (tydligen, jag har inte fått något) dök upp ett surt mail med en uppmaning om att Åsa-Nisse ska ge sig tillkänna.
Det här får mig osökt att tänka på en svunnen tid där någon (inga namn nämnda) också uppmanades att träda fram efter en mindre lyckad incident (egentligen jättelyckad!!) på temat "Satsa på dig själv. Runka i motvind."
Nu återstår att se om Åsa-Nisse kommer att träda fram. Tills dess är h*n min tillfälliga idol för lyckat namnval.
Eftersom jag en gång för ungefär hundra år sen läste franska så känner jag mig rätt säker på att namnet Laraque bör uttalas ungefär [La Rack].
Det störde mig därför omåttligt att kommentatorn på Canalplus - som jag antar tillhör tv-spelsgenerationen? - härom dagen envisades med att kalla personen i fråga för [Lara Kjuu] med en egenhändigt ihopsnickrad saftig svensk-amerikansk dialekt.
En hel del andra namn förvanskades också mer eller mindre, med samma hemmagjorda svenne-engelska, men ovanstående exempel var nog mest förvirrat. Det tog en bra stund innan jag kopplade ihop Lara Q med någon av individerna i bild.
Personligen har jag, fortfarande, inte fattat hur man uttalar namnet Matthew McConaughey och hemma i soffan i diskusion med AB brukar det oftast låta; "...men det är ju han den där Matthew mac..ehh.koff..noff..-nånting.." och så nickar han i samförstånd eftersom han inte heller har en aning.
Den som sitter inne med hemligheten om hur namnet faktiskt uttalas får gärna meddela sig.
Men herregud vilka problem jag har haft med att komma in på allsköns platser på nätet idag. Jag blir utkastad från msn hela tiden, och nu är det första gången jag kunnat komma in på bloggen.
Och jag som har haft så mycket intressant att skriva om!
Not.
Det enda som egentligen hänt, bortsett från alla tekniska missöden som jag tillskriver tekniken på företaget, är att AB idag lovade att kolla att jag var vaken vid 10:00. Jag skulle börja 12:00 och tänkte att det är väl klart jag är vaken, men bara utifallatt..
Han ringde 11:00. Jag sov som en stock.
Jävla skit.
När man/ om man, diskuterar porrindustrin och prostitution så kommer man ofta in på huruvida det är förnedrande eller inte för kvinnorna. Ibland framhålls det att det faktiskt finns de som gör det av helt fri vilja och som trivs med det, och att det därför inte kan anses vara förnedrande. Dom har ju valt det själv. Det finns en poäng i det, men det är rätt sällsynt att man behandlas utefter sina egna värderingar. Snarare är det väl majoritetens värderingar och normer som ligger till grund för hur man behandlas.
Det känns som om jag på senare år läst och hört flera röster som höjts för att avstigmatisera porrindustrin och att göra kvinnors prostitution till ett normalt yrke där man faktiskt betalar skatt. Allt för att skapa den legitimitet som behövs för våra attityder inom ett känsligt område ska ändras.
Men då måste vi ju ändra oss på alla plan. Inklusive att inte se ner på en man som väljer att prostituera sig för pengar, och kalla det att "sjunka ännu djupare ner i förnedringen". Antar jag.
De flesta rör sig i flock även om det finns en del som stryker runt ensamma.
De flesta är dessutom män även om det säkert finns en och annan kvinna.
De är ofta över 1,85 vilket säkert är praktiskt om man vill slippa se småfolket (vi under 1,70) i ögonen.
Trottoarockupanterna.
Dom som aldrig väjer. Som går tre i bredd och tvingar ut en annan i gatan eller att stryka längs en vägg.
Nästa gång jag möter släktet ska jag spänna armbågarna och fortsätta rakt fram, in i en av dom. Sen ska jag utbista i ett glättigt; "-Nämen oj?!! Ursääääkta!! Jag sååååg dig inte!!!!" innan jag går vidare.
The ant got pissed and is ready to figth back. Slaget om trottoarerna kan börja.
Såg programmet "Ondska" på TV3. Och det var ju läskigt det där med hur konstiga människor kan vara och hur lätt man egentligen skulle kunna bli ett offer för någons konstiga föreställningar.
Fast på något sätt kan jag inte riktigt behålla det där allvarliga när Hasse Aro dyker upp i rutan. Det är något med honom som gör att hela programmet på något vis tappar sin tyngd - om nu ett program på TV3 någonsin har någon tyngd - när han syns i rutan. Han ser så, jag vet inte, allvarlig ut bakom sina mörka stilistiska glasögonbågar och sin tillrättalagda frisyr och det i kombination med TV3's vanliga Tuttifrutti-liknande program blir mest bara humor för mig.
Ibland hör man fel. Ibland förstår man fel. Och ibland både hör man och förstår man fel.
Det gjorde jag idag.
En kollega utbrast plötsligen; "-T gillar pumpa.", om sin man. Nu hör det till saken att hon både ofta och gärna utbrister totalt ovidkommande saker. Jag lyssnade därför kanske inte med min mest knivskarpa hörsel och hörde därför fel.
Jag tyckte hon sa: "T gillar att pumpa." och tänkte då, oskuldsfull som jag är, att "det var lite märkligt och undrar om det är luftmadrasser eller badbollar som är favoriten?". Så jag sa helt enkelt att jag hade hört fel och vad jag först trodde hon sagt.
I det här läget höll kollegan på att falla av stolen i en hysterisk skrattattack och jag erkänner här och nu att det tog några extra sekunder för the airhead (=jag) att fatta att det kanske finns andra saker att pumpa än med däck och badringar.
Dessvärre drabbades jag därefter av en inre syn av något som jag helst vill slippa när det gäller kollegor (och andra också för den delen). Men kanske speciellt kollegor.
I natt sov jag faktiskt rätt gott trots vetskapen om att jag skulle gå upp 5.
Efter noga övervägande valde jag till råga på allt smör i Småland (eller något annat bra uttryck) att tacka ja till ett erbjudande om att börja 05:00 i morgon bitti. Det innebär att jag måste gå upp 04:00 i morgon bitti och så här i efterskott så måste min medgörlighet att börja tidigare handla om att jag var totalt hjärndöd(igen).
Till något helt annat.
Är det inkubationstid på löss?
En kollega stannade hemma från jobbet idag eftersom hon hittade löss på sina barn och även sig själv. Hon jobbade igår. Ska jag vara nervös?
Edit: Kunskapen att stryka över något man skrivit tillägnas Superkryp! Jag googlade på finessen och hamnade någonstans där ingen annan än just Superkryp så tjusigt förklarade trixet. Hihi!
Vilken gen är defekt om man inte kan tänka utan att öppna munnen?
Det borde kanske jag veta...?
Är det inte genetiskt betingat så hoppas jag för allt i världen att det inte är smittsamt.
Lunchen förflöt utan att pissenisse syntes till.
Undrar så här i efterskott varför jag köpte en pasta med pestosås eftersom jag inte tycker överdrivet mycket om pesto. Har inget bra svar på det, men förmodligen envisas jag med att försöka tycka om pesto eftersom jag tycker att jag borde göra det. Jag gillar ju basilika och pinjenötter (dom smakar ju i och för sig inte något direkt).
Dagens stavfel: uppmaningen Upp i backen, blev i min tappning Upp i baken.
Hoppsansa.
Hur gör man en bra skräckis?
Varför lyckas man se så många filmer där dom inte lyckats?
För ett tag sen (rätt länge sen nu om man ska vara precis) så såg jag filmen Instängd. Eftersom jag är lätt klaustrofobisk så var det en skräckis för mig - ett tag. Sen eskalerade det i fånigheter och blev rent komiskt i slutänden.
Igår var det dags igen; Bag det stille ydre
Jag kanske borde dragit öronen åt mig för att den var dansk? Eller som AB sa efter filmen; man ska passa sig för filmer från distributören Scanbox...
Nu till den egentliga frågan; vad tycker ni är en bra skräckis? Och; har ni några rekomendationer?
Är exempelvis att en kollega luktar kiss.
Nu sitter han turligt (är det ett ord?) nog inte bredvid mig. Jag mötte honom endast i korridoren. Jag måste dock noga kontrollera så att vi inte går på lunch samtidigt.
Skulle så vara fallet kommer jag ockupera "telefonrummet" och ringa någon väl utvald. Eller bara låtsas att jag ringer någon väl utvald. Finns fröken ur kvar?
Tänk om jag kunde få börja 6 varje dag.
Gu va gla ja skulle va!
Den som inte läser in ett större mått av ironi i ovanstående är ute och cyklar.
Dessvärre så ska jag börja 6 även onsdag och torsdag.
Fredag är jag ledig och kommer med stor sannolikhet vara en dregglande idiot om jag inte sover bättre de kommande nätterna.
För övrigt kanske det inte är långt till att jag är en dregglande idiot i alla fall.
Om jag är Snövit så är min katt garanterat Törnrosa.
Hon har till och med "egen säng".
Här spenderar hon ungefär 20 timmar av sitt dygn. Det enda avbrotten tycks bestå i att ibland; gå till matskålen eller lådan, sitta i fönstret (det är för kallt att gå ut även om man har inbyggd kofta verkar det som), samt att bli bryskt uppväckt av matte eller husse som stoppar in hela ansiktet i den luddiga magen.
Vissa skulle förmodligen påstå att vi (matte och husse) därmed är självmordsbenägna, men hon är så snäll, så snäll...
Sov enormt illa natten mellan lördag och söndag, så söndagens arbetspass var en ren pärs. Fast... på kvällen var jag tvungen (ehh..jaa..hmm...) att spela bandy, och jag hade faktiskt mer ork än jag trodde. Inga mål lyckades jag ramla in men det gick bra i alla fall.
Vänligt men bestämt avböjde jag dock att vara barnvakt på måndagsmorgonen. Jag får jättedåligt samtvete när jag gör det, men jag kände att jag bara inte skulle orka kliva upp vid 6 eller nåt för att åka ut till Gurran och vara där vid typ 8. Inte heller orkade jag åka ut på söndagkvällen efter bandyn (typ 22) eftersom jag sovit kanske 3 timmar natten innan.
Jag vet inte om jag ska ha dåligt samtvete?, men det får jag.
I natt har jag i alla fall sovit som snövit - var helt dödligt borta, alltså - i 12 timmar. Välbehövligt, antar jag.
Och nu vet jag inte vad som hänt - Haleluja !! - för jag har faktiskt, idag, traskat iväg till gymmet helt själv och slitit bland maskiner eftersom jag inte orkade vänta på att AB skulle bli klar med alla sina ärenden.
Jag vet inte vem som blev mest förvånad; han eller jag. Duktig känner jag mig i alla fall.
Dem som vill få en smärre chock ska absolut klicka på länken:
http://www.sandiegoserenade.com/images/RSCovers/bono.jpg
Jag rekomenderar inte att ni gör det på jobbet!
Jag fann denna trevliga lilla bild när jag googlade på "bono" och "bilder" i ett försök att visa för någon att AB har vissa likheter, rent utseendemässigt, med just Bono. Man kan säga att jag kom av mig...
Någon/några har undrat vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Och svaret är helt otippat; inget särskilt.
Fast en sak kan jag ju behöva, vilket jag också nämnde för de undrande;
En SAOL.
Om någon (förutom jag själv) tycker jag stavar pissigt så kan det ha att göra med att jag är uppvuxen med "Bergvalls ordlista". Som så många andra i min generation kanske. Skillnaden ligger eventuellt i att jag aldrig ägt en annan ordlista.
Och då kan det ju bli lite si och så med stavningen...
Kände att jag ville förnya mig en smula.
När det går mot jultid känns det ju viktigt att man får med nåt rött också.
Nåt....det känns som om ordet något snart försvunnit ur mitt vokabulär. Skärpning!
Vad har en tandborste gemensamt med ett manligt könsorgan, eventuellt bortsett från längden?
Finns det män som faktiskt vill ha oralsex med en kvinna som lärt sig utföra det hela med hjälp av en tandborste?
Egentligen.
Alla sajter på nätet där medlemmar röstar på varandra måste väl ändå vara världens sämsta påfund? Speciellt om det ingår en tävling i momentet.
Typ; "Sätt betyg på..."....sen valfritt ämne.
Jag hatar verkligen sånt, för det enda som påvisas är folks otroliga missunsamhet. Gör du nåt riktigt bra så får du garanterat en etta i betyg eftersom ingen jävel ska tro att dom e nåt.
Gör man nåt halvdant får man kanske en trea - för den som gör något halvdant är endå inget att känna sig hotad av. Eller vadå?
Att få en etta i betyg om man skrivit en uppsats är väl ungefär lika med att ha skrivit; "Det var en gång något som tog slut. The end."
Har man bemödat sig med att skriva en hel historia som faktiskt innehåller en poäng så köper jag inte att man får en etta. Så jävla skitigt bara.
Jag tänker fan aldrig ge en etta till någon som försökt. Skit samma om jag inte gillade stilen.
För dom som nu tror att jag deltagit i en skrivtävling eller nåt annat, så tror ni helt fel. Jag har inte deltagit någonstans, jag bara allmänreflekterar på hur anonymitet (inte)fungerar.
Fick den äran att hjälpa pappa att ta två bilar till skroten.
Båda vraken skulle få ta sig till skroten för egen maskin och jag nojjade som fanken för att de skulle stanna på halva vägen. Min hjälp bestod endast i att vara följebil så att han (pappa) inte skulle stå ensam i nån vägkrok, och att vi skulle kunna bogsera vidare.
Men, båda bilarna genomförde sin sista resa för egen maskin. Fast det var ju inte utan vissa smärre incidenter.
På den första bilen hängde sig gasen efter ca 1 km. Resan till skroten skulle var på 1-2 mil.... Folk som stod längs vägen på de sträckor med 30-50 km/h -hastighetsbegränsning vände sig om, eftersom det här verkligen hördes att det var något fel. Motorvarvet låg på ca 5000. För de som inte är så motorintresserade kan jag avslöja att det låter som en stor symaskin på syra. Hela vägen skvätte det bensin någonstans underifrån bilen, också. Jag tror bilen förlorade mer bensin på det än vad som faktiskt krävdes för att föra den framåt.
Den andra bilen ville först inte växla (automatlåda) men efter att ha fyllt på lite olja, försvann pappa i horisonten på motorvägen. Jag låg bakom en stund och konstaterade att det luktade helvete. Sen försvann han som sagt i horisonten. Först vid infarten till skroten var jag ikapp. Vi blinkade båda höger. Jag svängde dessutom, medans pappa for vidare rakt fram...
Han vände cirka 100 meter efter avfarten och kom tillbaka. Jag tänkte att han fått den lågt stående solen i ögonen och att det var därför han missat avfarten, men så var inte fallet. Bromsarna hade legat på under flera mil (det var den helveteslukten jag känt) och när han väl skulle bromsa fanns det ingen broms. Det var en förbannad tur att han inte var tvungen att bromsa före dess. Det hade kunnat sluta i en riktig katastrof!
Till en helt annan katastrof.
Min syster ringde i går morse och berättade att hennes yngsta - 6 år - har brutit benet. Hon hade åkt rutschkana och på nåt sätt fått benet under sig. Ett spiralbrott - låter läskigt. Nu var hon gipsad från tårna och hela vägen upp tydligen. Kanske inte en katastrof, men rätt jobbigt i alla fall. Läkaren, som var tvungen att ta i henne för att undersöka, hade tydligt blivit kallad fula ord som min syster inte trodde att 6-åringen kunde. Nu vet hon.
Även om jag inte jobbar med det - ännu.. - så måste jag ju slå ett slag för det här!
Det värsta med såna här program, för mig personligen, brukar vara att det slutar med att jag sitter i soffhörnet och storgråter. Och det även fast det som i det här fallet står; "Det kan vara skrämmande att se men det positiva är att om vi vill kan vi förändra." om programmet.
Jag har oftast lite svårt att tro att människor kommer att förändras på riktigt. För dom flesta tycker ju så mycket - ja, det är klart att vi vill ha en hållbar miljö - men tar sen bilen till affären 3 kvarter bort.
Men det skadar ju inte att visa så klart. Och nånstans är väl det den enda möjligheten som finns - att visa vad vi ställer till med, i hopp om att vi ska ändra våra vanor.
Ny eftermiddagsfavorit från Marabou: Dubbelnougat.
Himmelsk. Speciellt med en kopp (välbehövlig) kaffe.
Idag är en (annan) snacksalig kollega sjuk. Detta resulterar i att det är lungt och sansat på platserna bakom min rygg. Det småpratas lite, men inte som när hon är här, på långa vägar. Då hörs dessutom bara hon, och jag tycker oftast allmänt synd om den som har "hamnat" i hennes våld. Varje dag, olika personer, samma historier.
När jag funderar en stund nu inser jag att det faktiskt borde vara mest synd om mig. Jag hör ju samma storys dag efter dag. Å andra sidan behöver jag ju inte le och säga "jaha ja", med jämna mellanrum. En klar fördel.
Om någon jag pratar med i telefon, talar väldigt lågt, kan jag höja volymen. Så bra.
Vad synd att det enda som händer när jag skruvar upp volymen är att jag hör mig själv högre.
Otrevligt, på gränsen till sjukdomsframkallande.
Jag skickade med en kollega pengar på Ålandskryssningen för att hon skulle inhandla favoritparfymen. Must de Cartier.
Och hon kom hem med en fiiiin flaska Cartier.
Fast inte Must. Utan Déclaration.
Och den luktar jättegott !
Men det är ju inte Must...och det har jag inte hjärta att säga.
Man ska inte tro på allt man hör.
Speciellt inte om det sägs på engelska.
Har kommit på det när jag nu glider runt med mp3-spelare och faktiskt lyssnar till texterna på låtarna. Ibland är man helt säker på texten men den är helt fel, och ibland kan man inte förstå hur dom kunde skriva en så underlig text eftersom man helt enkelt hör fel.
Känner ni igen, eller är det bara jag?
Jag tror det började tidigt också.
"-Joallöoallalallaoånt !!" och "-Allatjojäjäääjää !!" sjöng i alla fall jag glatt när jag var 8 (eller nåt). Och så rockade jag loss till "-Barombits!!" inklusive luftgitarr.
Felsjungningarna nu för tiden är kanske en smula mer sofistikerade även om dom resulterar i underliga meningsuppbyggnader och förvirrade slutsatser.
Jill Scott: "-I don't want to go to work today. I'd rather stay home and play with your games." Ja vaddå? "Han" kanske har skitkul spel. Sen insåg jag att hon sjöng "I'd rather stay home and play videogames."
Air: "-You need to so travel." cool uppmaning tänkte jag tills jag läste låttiteln: "Universal traveller"
Men men...Det är skönt att man inte är ensam i alla fall.
I en översättning som jag hörde härom dagen på TV4 hörde inte bara översättaren fel utan tog också på sig uppgiften att fylla i de ord som "saknades".
"-Jag mådde illa eftersom jag åt pommes frittes och drack en cola.." fick översättaren för sig att personen sa (där "eftersom jag åt" las till).
Och ja, det lät ju faktiskt lite som om han sa "-I have been ill with french fries and a coke."
Personligen tror jag att jag hörde det han faktiskt sa: "-A happy meal with french fries and a coke."
Vaknade med ett ryck klockan 05:00 av att mobilen ringde (alarmet alltså). Då var jag mitt inne i en biljakt på en lila Volvo. Det var hemskt segdraget och jag blev rätt glad över att jag vaknade ur det hela eftersom det nästan var mitt fel att det blev biljakt. Turligt nog slapp jag gå till jobbet i alla fall. Fick åka Volvo. Inte lila som tur var/är...
Här på jobbet har vi en projektor som visar hur (o-)duktigt vi jobbar. I morse exploderade lampan i den och det luktade bränd elsladd (eller nåt). Vi var flera som trodde vi blev beskjutna - hade ju till och med kunnat vara rätt troligt.
Projektorn blir givetvis i skrivande stund lagad. Precis som den rafflande statistiken, också i skrivande stund, blir sammanställd. Jag hoppas på spännande och oväntad läsning.
-Att mitt bord inte går att höja och sänka(det ska gå) så att jag slipper sitta med armbågarna vid öronen alternativt dingla med benen,
-att det ligger sladdar kors och tvärs över bordet som man inte vet vart dom går eller hur man bör använda,
-att det sitter ett virrevarr av lappar med info (som jag förväntas kunna hitta bland) över hela lokalen,
-och så vidare, och så vidare, och så vidare....
-är av underordnad betydelse.
Det gäller att kunna prioritera. Det fattar väl vem som helst.
Där ser man.
Har faktiskt klarat av hela helgen utan att ramla och slå mig, tappa glas i golvet, vifta ner blomkrukor eller bli överkörd. Och det trots att jag inte, som jag ett tag funderade på, stannat kvar under täcket hela helgen. Nä, jag har faktiskt varit på gymmet utan att tappa vikter eller klämma mig på någon maskin. Och så har jag åkt kommunalt till Gurran utan att halka in under bussen OCH kört bil inne i stan utan att köra över någon cyklist!
Till en helt annan sak.
Hur konstigt kan man egentligen äta i England?
Såg ett program på tv där någon typ mormor frågade en unge om han inte ville att hon skulle smula lite chips(crisps) över hans spaghetti. Är inte det precis hur konstigt som helst?
Jag säger bara; what flavour?
Och ytterligare en annan sak.
I morgon börjar jag 06:00. Guvakul.
Det känns som om jag är inne i ett skov.
Av otur.
Onsdag:
Härom dagen skulle jag och AB åka och träna. Han skulle bara hämta bilen på verkstaden först.
Packade väskan och tog en taxi till verkstaden. Men det tog så lång tid att få ut den från verkstaden att det blev för sent att åka och träna.
Då tänkte vi att vi skulle åka och handla en svart persienn (en har gått sönder), men det fanns inte att få tag på någonstans. Just svarta alltså.
På kvällen åkte jag till repan. Då funkade inte datorn där. Vi meckade isär den och kom på felet. Trodde vi. När vi satt ihop allt igen och krypit klart på golvet så startade den inte igen.
Torsdag:
Igår skulle jag spela bandy. Tog av misstag med mig AB's klubba istället för min egen. Våra klubbor är vinklade åt olika håll. Som tur var hade en kille på träningen med sig en extraklubba som var rätt(egentligen fel)vinklad som jag fick låna. Tack tack. Under matchen krockade jag med samma kille och bet av en flisa på en tand.
Fredag:
Idag skulle vi åka och träna igen. Packade väskan och åkte iväg. Den här gången var gymmet stängt.
Jag undrar vad resten av veckan har att bjuda?
Jag förstår att jag kanske är rätt ensam om det, men jag tycker att det här vädrets biverkningar på trafiken är ren humor.
Jag passerade E4:an på vägen hem från jobbet. Bilarna stod kors och tvärs, slirande i typ 90km/h på samma ställe, åkandes mot körriktiningen (you're going the wrong way!), parkerade mitt i gatan, körandes på cykelbanor. En man började byta till vinterdäck på sin bil - till synes extremt frustrerad - mitt i gatan.
Och där gick jag. Iförd min goose-jacka och bara skrattade åt eländet.
Tänk. Varje år. Samma sak.
