Ja, i och för sig.
Det är väl egentligen en typ av haveri.
Kanske?
Saxat från blaskan.
Just nu känns det som om 2007 kommer att gå till historien som det år då jag hade så mycket osis så hälften vore nog.
Nåt jävla apskaft har just snott min moppe.
Såg nyss en liten skitunge (typ 13-14 år) som klängde utanpå en tunnelbanevagn i trafik.
Och tro inte att han åkte mellan vagnarna eller nåt så mesigt. Nä, han hängde i ett neddraget fönster.
Det såg givetvis fullständigt livsfarligt ut. Vilket det troligtvis också är.
Undrar om mamma och pappa vet vad deras lilla gullunge gör på eftermiddagarna?
Jag skulle behöva en injektion av något slag.
En typ, upp-och-hoppa-bli-pigg-injektion.
Det verkar som en viss (klar underdrift) mental trötthet just nu sätter sina fysiska spår.
Men jag är inte den som deppar ihop. Nä-häe-da.
Jag känner mig som kexchoklad, utan pigg-å-glá.
En sån där som legat för länge i väskan och blivit alldeles kladdig och som faller i tusen bitar när man tar första tuggan.
"Har ni någon typ av uniformskotym på erat företag?", löd frågan från kunden som artigt betonade att han egentligen inte ville klaga.
När kunden hade begärt lite assistans med ett tyngre föremål hade en medarbetare välvilligt ställt sig upp och då blottat det faktum att han (medarbetaren alltså) inte hade några byxor på sig.
Skjorta - jovisst. Byxor - nej. Varför liksom?
Vi forskar nu stenhårt i huruvida händelsen verkligen ägt rum och vem den byxlöse kan tänkas vara. Det är nästan för bra för att vara sant.
Stod just utanför ingången till konsum.
Från vänster kom en åldrad dam körandes en kundvagn.
Från höger kom också en åldrad dam, körandes en rollator.
Båda verkade helt fokuserade på sitt körande. Så fokuserade så att döda vinkeln hade vuxit till allt utanför tunneln framför dom.
Och där stod jag och såg det oundvikliga och mitt leende växte ju närmare varandra de kom.
An accident waiting to happen - i 3 km i timmen.
Deras världar kolliderade i ultrarapid. Tanten med rollatorn tittade surt på tanten med kundvagnen och sen mind-stångades de en stund om vem som skulle in först.
Tanten med rollatorn vann.
På vägen hem, i den varma sommarkvällen (jag är för övrigt fortfarande chockad över att det är rätt varmt ute om kvällarna), såg jag två småkillar (10-årsåldern sådär) som busringde på en ytterdörr.
En höll upp porten medan den andra ringde på dörren. Sen kutade dom utav bara h-vete.
För ett ögonblick tänkte jag att jag skulle putta in han som höll upp porten och sedan, med illvilligt leende, blockera deras utväg geonom att hålla emot på portens utsida. Bara för att roa mig.
Men sedan kom jag på att det egentligen var en så härlig retrofealing över det sensommarkvälls-palla-äpplen-och-spela-hartsfiol-på-rutan-hyss dom just utfört så jag snarare ville skrika heja heja när dom sprang för allt vad tygen höll längs med gatan.
Dessutom är jag egentligen alldeles för snäll (anarkistisk?) för att gripa in som självutnämnd lokalpolis i förorten.
Idag har jag ett par byxor på mig som knakar.
Varje steg jag tar genererar liksom ett knäpp.
"Knick-knåck-knick-knåck..."
"-Men alltså....folk kommer ju tro att du har värsta knäproblemen...", utbrast AB
Ja men det är ju rätt lyckat, tänkte jag, eftersom knakarna snarare kommer från skrevet.
Såg en film igår kväll som gav mig den ultimata ålderspanikångesten.
Jag kan inte riktigt ens bestämma mig för om jag tyckte den var bra eller inte.
Jag satt mest bara och tänkte att; jag ska dö, jag ska dö, jag ska dö. Men först ska jag bli gammal. Och sen ska jag dö.
Jag antar att sådana tankar vanligtvis inte hänger ihop med omdömet bra film.
Så jag antar att jag inte kan tycka att den var bra.
Trots att den var finstämd och välspelad.
Och trots att både Judi Dench och Maggie Smith var med.
För jag ska ju dö. Och eventuellt ska jag dessförinnan bli gammal. Kanske.
Eller så får jag revidera det jag skrev först och anta att det går bra att tycka att en film som ger en ålderspanikångest är bra bara för att den är vacker.
Jag kom just på att jag börjar jobba igen i morgon.
Jobbångest.
Det har inte heller hjälpt att AB under vår frånvaro från Sverige med jämna mellanrum kläckte ur sig; "ja, då är det väl snart bara ett år tills nästa gång du har semester..."
Är det ok att sparka någon hårt på smalbenen som säger så?
Förresten så har han fel.
Jag tänker inte vänta ett år på semester.
And that's that.
Ja, just det.
Förutom mitt skäggexperiment har jag dessutom tillbringat en vecka på annan ort.
Annan ort
Bil som kört av vägen (?), på annan ort
Redig beskrivning, på annan ort
"Parasollerna anfaller", på annan ort
Tur att man har bra minne.
Skulle logga in här och allt är på grekiska.
Det var bara att chansa sig fram, och det gick ju rätt bra.
Kom fram sent igår kväll. Flygresan var....trång. Man sitter verkligen där man sitter, så att säga.
Klockan var elva när vi landade och det var 27 grader varmt. Sånt blir man ju glad av i alla fall.
Att jag sen inte kunde sova (för tredje natten i rad(?) var ju skoj. Not.
Eftersom det var så varmt tänkte vi sova med öppen balkongdörr.
Totalt misslyckat eftersom det inte vart ett dugg svalare. Däremot fick myggen ett skrovmål.
Oh well.
Nu bär det straxt iväg till stranden (på fyrhjulingen som AB absolut var tvungen att hyra).
