Jahaaa! Så det är ett fotomontage !
Det hade jag aldrig kunnat ana. Jag har länge misstänkte att den där Zoltan inte är så lång som dom påstår i media. Vilken tur att man dessutom ringat in det omtalade ögat - det är ju alltid svårt att veta vilket öga som är det vänstra - vänster från min eller din sida? - och det känns ju dessutom högst väsentligt för storyn.
Så har man då klarat av de två måste-jobba-kvälls-passen. Två - på 10 veckor....
Tänker alltså inte på något sett påstå att det var direkt betungande eftersom det faktsikt bara är två pass på 10 veckor och att det endast var till 01:00.
Men oooooooooooo vilket tungrott fartyg det kan vara ibland. Omständligheten får en fullständigt ny dimension emellanåt. Ska jag göra si, eller ska jag göra så? Resultat? Helt fel val - oavsett vad jag väljer. Märkligt men helt sant.
Avslutade kvällen, eller ja..natten, med lite tv och rostade mackor.
Nu är man ledig från det läckande skeppet i hela tre dar.
Grattis mig.
Heldags-kurs i ett rum med extremt dålig luft.
Förvisso.
En annan sak som får mig att få huvudvärk är när en åhörare mmmm'ar sig igenom en hel "föreläsning".
"...man kan exempelvis pröva att bemöta den arga personen som
"............mmmmm.....mmmmm.........................mmm...
ringer i ett högre tonläge, för att sedan sakta gå ner till den
.....mmmm...mm......mmm....mmmm.............mmm.......
ljudnivå som man själv finner acceptabel..."
.mm.........mmm............mmm...mmm..."
Ytterligare en sak som får mig att få ont i huvudet är när man är på ett möte, och någon hela tiden avbryter den som pratar. Inte för att vederbörande inte vet vad den pratar om (nä, i det här fallet verkade det snarare vara tvärt om) utan för att jag inte förstår varför man själv inte håller i föredraget om man nu är så duktig. Det irriterade mig dessutom att hon inte presenterat sig heller.
Usch vad jag klagar. Vilken trist typ jag är. Kan det vara frustration?
Igår hade det kommit ett stort kuvert hem, adresserat till mig.
Från Allers.
Med en Hemmets veckotidning i.
Utan närmare förklaring.
Sedan igår har jag varit besvärande medveten om att jag lever.
Det hela började igår när jag klev innanför dörrarna på Liljeholmens tunnelbanestation.
"Da-dunk..da-dunk.."
Pressade ner blicken i den medhavda boken i ett desperat försök att ignorera den snabbt växande paniken. Varför panik? Ingen som helst aning.
Inte mindre besvärande för det.
"Da-dunk..da-dunk.."
Luften kändes kompakt. Är det verkligen tillräckligt mycket syre för alla här inne?
Jo men det är väl självklart - vilken idiotisk idé !! Haaaahaaa.....ehh...ha...?
"Da-dunk..Da-dunk.."
Det börjar surra nånstans i kroppen. Tänk om jag svimmar. Jag kanske ska gå av? Nä jag provar att åka en station till.
"Da-dunk..da-dunk.."
Så där höll det på.
Berättade för AB när vi gått och lagt oss.
Han lider av klaustrofobi och fick nästan panik av min panik-berättelse.
Försökte sen somna.
Ni har nog redan gissat...
"Da-dunk..da-dunk.."
Det kändes som ett godståg gick genom bröstkorgen.
Försökte gå upp. Dricka lite. Löste ett sudoku.
Resultat = 4 timmar sömn, lite gråtmild, flimmrande hjärta, och livet är blä.
I morse när jag kom ut i köket gick larmet.
"Mjaoooooo.....mjaaaooo....kkrrrrr....mmmmmmjjaaaooooo!"
Det visade sig att den lilla parveln var helt utan mat i skålen. Hon brukar oftast påkalla uppmärksamhet (rent röstmässigt) väldigt diskret. Däremot brukar hon utnyttja alla möjliga andra mycket ljudliga resurser som finns i huset - välta blomkrukor, slå på persiennerna, krafsa på dörrar osv, när hon vill något.
AB berättade att hon hade "arbetat" redan tidigt på morgonen (ja, jag sov ju som en stock), och eftersom hon har en tendens att göra det rätt ofta (utan någon för oss rimlig anledning) antog han att det var så den här gången också. Troligtvis ville hon att vi skulle fatta att hon var hungrig, men men......det var ju det där med "Peter och vargen". Eller kanske "Spinn och oljuden".
Attans osis kissen.
Morgonens överraskning bestod av en väl dold gåva från min vän på 4 fötter.
Dessvärre uppdagades den inte förns något tog emot när jag stack in den strumpförsedda foten.
När man dör vill man väl inte direkt ligga bortglömd i månader, men jag vet inte om jag skulle vilja hamna tidningen heller. I alla fall inte under vissa omständigheter.
När midvinternattens köld är hård...(ja inte i just idag då ra, men det är väl en ren tillfällighet)
....kände jag att jag behövde ljusa upp min tillvaro.
Jag är rätt svag för punktbelysning. Så svag att det gränsar till att bli porrigt med alla röda lampor över allt.
Nu syns ju inte det röda på fotona och för övrigt är "ägget" faktiskt blått - vilket inte heller framgår. Jag har en mobilkamera, ingen kameramobil med andra ord.
Hur som helst, jag blev alldeles för förtjust i "häxhatten" för att motstå att köpa den. Och AB ville ha, inte bara ett, utan två ägg, eftersom han inte kunde bestämma om han ville ha ett rött eller ett blått. Det kändes dock rätt menlöst att även publicera ett rött ägg här eftersom skillnaden med min mobilkamera är försumbar.
Om man vill vara kvasiintelligent a la Freud kan man alltid spekulera i varför AB vart så förtjust i just äggen. Kanske är det hans önskan i att två ägg ska resultera i ett blått (pojke) och ett rött (flicka). Om man fortsätter på samma tema kan man kanske därmed också med lätthet konstatera varför jag blev så förtjust i "häxhatten".
Herre gud vad jag vill sova.
Idag började jag 09:00 men vad hjälper det när man har en nattaktiv 4-fota vän?
Tröttheten innebär för min del värk i vaderna. Ett högst egendomligt, men ständigt återkommande symptom.
Annars går livet sin gilla gång. Snön ligger vid på taken. Även Ankan är vaken.
Tja, det går ju i alla fall framåt.
Idag roar vi oss med att berätta episoder ur det verkliga livet för varandra samt diskutera internationell politik. Med mera.
Fick just berättat för mig en av episoderna i den tidigare kategorin, avdelning lyteskomik.
Vi har här på arbetet två personer som sitter i elrullstol. Tydligen hade den ena personens permobil, härom veckan, löpt amok. Spaken för att "gasa" hade tydligen hängt sig varvid rullstolen inte bara kört in i ett bord utan sedan även forstatt framåt med möblemanget i riktning mot balkongdörren. Är det fel på mig som finner detta fantastiskt roande? Är det sånt som man inte bör skratta åt? Fast grejen är den att jag inte skrattar i löndom utan skulle nog ha skrattat högt även om jag varit närvarande när det hände och jag misstänker att den rullstolsbundne inte skulle tagit illa vid sig. För det är ju inte honom jag skrattar åt, utan den absurda situationen.
Arbetar idag dag 2 av 5 möjliga.
Här är kul. Som vanligt. Har ägnat dagen åt att spela ånlajnspel. Maniskt. Ett fullständigt meningslöst spel som inte går ut på någonting men som skapar ett äcklande behov. Nu har jag äntligen lyckats slita mig. Jag ska försöka hålla mig borta från det resten av dagen eftersom det får mig att känna mig som en idiot. Och det behövs sannerligen inte här.
Vann just nu en interntävling med mina arbetskollegor (kategori onödigt vetande) eftersom jag kunde svara på var Exercisplan ligger utan att fuska med kartbok. Varför finns såna här saker i mitt huvud? Har jag stor nytta av det? Väldigt.
Första dagen tillbaka på den intressanta arbetsplatsen och jag har insett att mitt liv levs i intermezzon. En sorts dvala kryper på så fort vardagsbestyren sätter in. Man avtrubbas en smula liksom.
Därför har jag redan nu börjat planera mitt nästa intermezzo.
Någon som ska haka på en tripp till Grekland i april/maj ? ;)
Det är fantastiskt vackert ute! Riktigt Jenny Nyström-väder. Synd att man inte äger ett par långfärdsskidor. Då skulle jag nog gjort slag i saken och givit mig ut och kavat lite.
I tisdags, när det var 10 minuter kvar till landning, insåg jag dessutom hur enormt vackert Sverige är från ovan - även på vintern och i dis. Världen under oss var täckt av lätta moln och genom dessa strålade stadens ljus mot himlen. Det hela resulterade i ett otroligt vackert guldskimmer. Nä, jag är inte äns ironisk nu. Det var nästan tårögande (nytt ord? kom på det nu).
Inte alls därför, utan snarare trots ovanstånde ovationer, publicerar jag här nu ett par sommarbilder från ett land långt långt borta. Här har dom troligtvis aldrig sett snö (?), men inte heller regn sedan -98. Och det finns nåt tjusigt och vemodigt även i det här vidöppna, karga landskapet. Tycker i alla fall jag.
Men fy farao (passande när man just varit i Egypten) för charterflygplan!
På ditresan var jag så trött att jag ville kräkas (näää...spyfobiker - det gjorde jag inte) och på hemvägen ville jag bara skrika högt "FÅR JAG KLIVA AV ???".
Planet var fyllt av skrikande småungar och snörvlande turister. Hysteriskt vidrigt, även för en person som mig, som inte har någon överdriven bacillfobi att prata om. Man riktigt kände hur bakterierna virvlade runt i luften. Det var förresten, helt oväntat, jättevarmt på planet. Det gjorde ju inte saken på något sätt bättre. Snarare tvärt om. Man sitter ju dessutom extremt inträngd. Känslan av sardin var påtaglig.
Våran städare på hotellet hade för övrigt utvecklat en ny typ av bäddning. Varje gång man kom hem undrade man vad han skapat just den morgonen. Alltid med temat pyramider, eller i alla fall trekanter. Riktigt konstnärligt. Han fick 10 euro i dricks av AB och blev förmodligen rätt upprymd, eftersom en månadslön i Egypten ligger på ca 20-30 euro (ja, dom har ju egyptiska £ som valuta i och för sig, men endå).
Väl hemma i Sverige, tog vi Arlanda Express, och lyckades med konststycket att betala 200:- för mycket. Eftersom vi påtalade misstaget för konduktören fick vi i alla fall snart tillbaka pengarna. Vi räddade dock 2 lätt förvirrade stackars japaner (?) att begå samma misstag, vilket resulterade i en häftigt bugande japan på perongen under terminal 5.
AB's mamma kom och hämtade på Cityterminalen och vi for ut till en intet anande fyrfota vän. Hon blev helt till sig i pälsen. Rusade runt i huset och stajlade. Riktigt rart när hon uppspelt for runt på soffans ryggstöd.
Idag är man välkommen tillbaka till vardagen med hjälp av tvättstuga. Fast det är å andra sidan fantastiskt att få tvätta upp restvätten på en gång.
Sista dagen.
Det ar daxs att lamna landet utan vattentryck och vaxel.
Man blir galen. Nagot kostar 25 - man lamnar 30...vad hander? Na, da har dom ingen vaxel. Man ska duscha - INGET hander! Alltsa det ar den futtigaste lilla strale jag stott pa. Som om nan kissade pa en.
Annars ar allt bra. Maten har visat sig vara helt ok sa lange man ger sig ivag utanfor hotellomradet. Pa hotellomradet finns annars ett gang restauranger och barer, men alla har samma utbud. Igar forsokte jag mig pa en grekisk sallad. Kan man misslyckas? Gronsakerna har ar jattegoda, men var var faret nar osten gjordes?
Det ar forresten fantastiskt manga ryssar har. Vad det nu har med nagat att gora....
AB's hand laker ratt bra ocksa.
Vadret har blivit battre och battre (=varmare och varmare), men det kan blasa lite haftigt emellanat. Nu ar det dessutom skont ute pa kvallarna ocksa. Fast jag byltar pa mig...sitter har i fleacetroja och tackvast. :)
Na, ni far hora (hohohooo...va skoj) mer nar jag kommer hem. Den som vill alltsa. Tanker inte traka ut nan med semesterhistorier.
