Varför har man torkskåp?

Är det för att man vill hänga upp sina fyra nytvättade näsdukar månne?
Det är åtminstonde det man kan tro när man nu tittar in i min "renoverade" tvättis.
Ett fungerande torkskåp där man kunde hänga sina nytvättade lakan har nu fått ge vika för...för...för...ehhh...för...? Jag inte vet jag. En sak vet jag i alla fall. Det vill mycket till om man ska få in sina lakan i det där skåpet.

Den ickefungerande torktumlaren finns däremot kvar. Den har aldrig varit speciellt effektiv - en laddning är klar ca 80 minuter senare - men det var väl ungefär en vecka sen som en av mina grannar sa att den slutat funka helt. Det känns som om dom amputerat bort fel kroppsdel på nåt sätt. "Vänta, va sa du? Var det höger ben som var krossat....oj da..."

Efter att nu ha provat nymoderniteterna kan jag konstatera:
a) Torktumlaren är lagad, även om den fortfarande inte är snabb.
b) Det verkar som om torkskåpet inte torkar så bra.
c) Det känns fortfarande som om man skulle behöva vara pygmé med endast 1 meter långa lakan för att de skulle få plats i skåpet.

Ledig

Otroooligt skönt.
Vaknade utvilad straxt före nio. Gick upp och såg en film till frukosten. Älskar såna morgnar - när man bara kan ta det lungt.

Hade tänkt tvätta, för vi har sjukt mycket tvätt, men har just upptäckt att dom just idag gör om i tvättstugan. För tillfället ser det ut som allt annat än en tvättstuga. AB var dock och frågade hantverkarna hur lång tid det skulle ta, och dom menade att den skulle vara klar om en timme. Jag känner mig tveksam.
Kan annars ägna mig åt att städa, för det behövs det med. Och sätta upp julljusstakar kanske, för det har inte blitt av än.

För övrigt koncentreras mitt liv idag av en illröd finne på höger kind. En riktigt jävlig inombordare. För tillfället är den nymasakerad vilken förmodligen inte kommer leda till annat än en upptrappad inflammation, men jag kan helt enkelt inte låta bli.

Arbetet del 4

Som ni har längtat!
Äntligen. Det är nu allt ska avslöjas. Här kommer upplösningen.


Det är här jag oftast sitter när jag jobbar. Fast på den här bilden är det (som synes får vi hoppas) inte jag.
I bakgrunden syns åter igen "rökrutan", fast ur en ny vinkel.
Som ni ser är platsen garanterat lättstädad med tanke på alla sladdar.
Man bör förresten inte vara elallergiker eller vara rädd för "strålning" från dataskärmar på det här panget - notera platsens tre (ständigt) påslagna skärmar.




Och vad syns då på dessa skärmar? Jo följande...
Skärm 1 är uppkopplad mot Luftfartsverket och visar landningar på Arlanda och Bromma flyg (man kan också se avgångar). Spännande, spännande...




Skärm 2 är själva "arbets"datorn. Det aktiva fönstret på skärmen är den älskade Finn (fem fel på) Froggne. Givetvis rullar msn i bakgrunden, men också lite annat mer eller mindre nödvändigt.




Sist, men långt ifrån minst eftersom den många gånger är ett ovärderligt hjälpmedel, ser vi på skärm 3, GPS'n. Frasen "jag är där nu" har med hjälp av denna manick avslöjats vara oerhört mer relativ och tänjbar än vad man tidigare trodde var möjligt. Frasen "jag ser att du inte är där nu!" har förmodligen också blivit betydligt vanligare....




Och så var det ju det här med statistiken. Jag skulle kunna lova dyrt och heligt att jag aldrig mer ska låta ett samtal ringa förbi min telefon, om dom istället började visa långfilm med den här projjen.

Söndagslunch

Söndagen ägnades bland annat åt att träffa pappa.
Han bjöd på lunch på söder. Först gick vi in på Mosebacke, men där var det så sjukt mycket folk att jag blev klaustrofobisk. Annars hade det varit ett trevligt initiativ då det bjöds på jazz-brunch. Gick i stället till Indira och inmundigade en Chicken Tikka Butter Masala.
Givetvis tittade pappa lite misstroende på mig och ojade sig när jag lämnade lite ris och två kycklingbitar.
"Va smaaaal du är!"
Och
"Hur mycket väger du?"
De annars alltid återkommande frågorna: "Äter du verkligen ordentligt?" och "Jaha...och VAD har du ätit då???!?" uteblev dock denna gång.

Lördagsunderhållning

Råkade se flera recenssioner av filmen "Instängd" ("The descent") på tv. Hyllningar och åter hyllningar av kritikerna från nyhetsmornarnas (ja, det var verkligen ett bra ord!) soffhörnor.
"Bästa skräckfilmen på länge!"...och.."Fyra + !!"...osv
Det är klart att man blev sugen. Skräckfantast som man är. AB var lika intresserad.
Det var fantastiskt synd att vi var så entusiastiska.


Efter filmen svängde vi förbi Pino där jag fick köpa mig en "italia". Det var eftermiddagens behållning.

Arbetsplatsen del 3

Här är det. Havet.
Vid första anblicken kan man konstatera att det är ljust (fönster över allt) och finns massor av gröna växter. Skulle ju kunna vara rätt trivsamt (om man bortser från arbetsuppgifterna och koncentrerar sig enbart på miljön) om det inte vore för ett par saker; rökrummets öppna dörr, den ibland extrema ljudvolymen, samt de oergonomiska arbetsplatserna.




För det är så här det ser ut.
Höj- och sänkbara bord, men hur man än gör kommer inte skärmen i rätt höjd. Eftersom man sitter bredvid varandra får man ibland svar på frågor (av kunderna) som en medarbetare ställer till nån de har i telefon. Och så den allmäna röran. Den här bilden är tagit tidigt på morgonen. Ingen använder alltså platserna på bilden just för tillfället, men hur kul är det att komma till ett ställe där man först tvingas decinficera och avlusa, för att sen börja bygga ihop arbetsplatsen (det saknas ofta vitala delar, typ telefon, tangentbord eller något annat) ?




Slutligen ser vi här trafikledarplatserna. Notera sladdhärvan, samt virrvarret av lappar på mellanväggen. Bakom skärmväggen är de platser där jag oftast blir placerad och till vilka jag återkommer i den sista och mest spännande delen.

Tidsresa

Till höger satt en kvinna i medelåldern med svart skinnjacka och ljust permanentat hår. Hon skulle kunna ingå i "morsor på stan" utan att sticka ut. När första takterna av White wedding ekade ut ur högtalarna gungade hela hon samtidigt som hon taktfast klappade händerna. Någonting subtilt i hela hennes framtoning fick mig att instinktivt undra om hon inte i hemlighet önskade att den lönnfete bredvid byttes ut mot mannen på scenen.
Nedanför satt ett kompisgäng från kontoret som vanligtvis går klädda i kostym, men som dagen till ära hade klätt sig ledigt (=ingen slips). Dom viftade med knutna nävar till Rebel yell. Jag tror att dom någonstans inombords önskade att de var mannen på scenen.



Kvinnan bredvid mig, som dessutom bjudit mig på evenemanget avslöjade någonstans under de första låtarna, att hon faktiskt tyckte mannen på scenen var rätt läcker. Och, tjaa.....kanske det. Jag vet att jag tyckte det - 198..ehhh..5 ?? Nu känner jag mig minst sagt osäker. Men jag får väl endå tillstå att han, enligt mig, har åtminstonde två fördelaktiga sidor; han har en förvånansvärt snygg kropp ( i alla fall på 100 meters avstånd...hahaha), och jag fullkomligen älskar hans brittiska engelska.




Och visst är det rätt kul. Jag ler igenkännande när jag kommer på vilken låt som just påbörjats. Men det hörs att det är anno mitten av 80-talet. Fläskiga syntar som för länge sen klingat ut. Idolen själv studsar runt på scenen och det är inte utan att det blir lite mysko när man betänker det faktum att han fyller 50 nästa onsdag. Väldigt nära patetiskt, men ändå, nånstans känns det som om han har en viss distans till hela evenemanget själv, så det funkar.

Jag minns förr när man gick på konsert. Tändare som vajade i mörkret när de lugna låtarna kom. 2005 vajar mobiltelefonernas upplysta displayer i mörkret.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag absolut inte ångrar att jag gick. Men när Billy i slutänden säger "See you in 2007!" känner jag att jag inte är helt säker på det.

Arbetet del 2

Så har då turen kommit till - "Rökrutan"!
Så här år 2005, med alla förbud mot rökning på krogen och liknande, måste jag påpeka att ett påfund som "rökruta" känns helt passé och förkastligt.




I det här fallet har rökrutan också en ramp. Detta för att även de rullstolsbundna med laster ska ha en chans att få lungcancer. Så omtänksamt. Turligt nog sitter dessutom schemat precis till höger om dörren vilket gör att alla, inga undantagna, nödgas kliva in i rökrutans närområde. Varför detta är en pina avslöjas nedan.




Själva rökrutan är egentligen det bås som på denna bild skymtar längst in till höger. Övriga rummet kan väl tänkas enbart vara någon typ av...ehh..buffertzon..? Dörren in till rummet får inte vara stängd och fönstrena får inte vara öppna eftersom det innebär försämrad funktion av ventilationen. I praktiken innebär detta enbart att det i en radie av ca 2-3 meter utanför dörren luktar gammal sur dambinda.
Man får bara röka två åt gången, annars klarar ventilationen inte heller av att forsla ut röken. Det bör påpekas att den faktiskt inte klarar det heller, vilket innebär att inte bara rökarna bjuds på en chans i cancerlotteriet. För det tackar jag alldeles speciellt.

Till detta kommer det faktum att rökare, har jag märkt, gärna tar ett sista djupt bloss, och sen liksom verkar (dom kanske hoppas på marijuanaeffekt?) hålla andan ett lååångt tag. Gärna hela vägen ut till sin arbetsplats. Där frustar dom sedan gärna något klämkäckt straxt intill mig, utan att verka ha en aning om att dom luktar som en illa bränd och sur gammal dambinda.

Boo-hooo

Någonstans i bakhuvudet lurar en dröm från inatt sig kvar.
En mara.
Jag drömde att det spökade, och att jag var jätte-uppskrämd.

Sen i morse, när jag gått upp....så såg jag att det låg en sak på köksbordet....som jag inte för mitt liv kan påminna mig om att jag lagt där.

Döp den till nåt

Jag har alltid undrat över travhästars namn.
Efter många höjda ögonbryn är jag nu helt säker på att man kan döpa en hästkrake till "En flaska ketchup" utan att det vore det minsta konstigt.

Men idag tror jag trots allt att något typ av pris måste ha tagits.
Straxt efter 18 på kanal 5 visar man hundkapplöpning.
Och plötsligt hör jag det...
Om och om igen...
"Sista kurvan, och Go Johnny go go go go, leder.....och DÄR går Go Johnny go go go go över mållinjen"
Som om inte det vore tillräckligt fortsatte sedan eftersnack i studion..."Jo, största överaskningen var nog i alla fall Go Johnny go go go go, som....." bla bla bla

Jag trodde först att det var något typ av skämt. Eller att alla inblandade parter stammade kraftigt. Fast hela tiden på samma ställe...?? Men det var på fullaste allvar och det är för mig helt obegripligt hur dom här personerna kunde sitta och diskutera hunden Go Johnny go go go go, utan att fullständigt bryta ihop.

"Man har bara födelsedag en gång om året"

Så har då födelsedagen förflutit i stilla mak.
Det är ju sällsynt med röjarpartyn nu för tiden. Vänta...."Nu för tiden"... Har det någonsin varit röjarpartyn? Nä just det. Tänkte väl.
Som vanligt alltså.
De närmast sörjande och mest tappra själarna samlades för en stillsam historia som avslutades före midnatt.
Tack alla, för fina presenter! Jag antar att ni redan vet att ni utan dom aldrig blivit insläppta.

Någon gång på morgonkvisten (i morse alltså) hörde jag genom öronproppen att katten kräktes. Straxt efter sågs AB tassandes genom mörkret för att torka.
AB var för övrigt uppe med tuppen. Han skulle iväg på "sportresa" till Eskilstuna. Tror han gick upp runt 7. Själv var jag då fortfarande på väg i mitt alldeles eget äventyr. Djup förankrad i kudden och med öronpropp på svaj.

Keep on jogging

Nu är jag tvungen.
AB har ju som en sann dåre börjat springa. Vad jag menar med dåre är att när han gör någonting så verkligen GÖR han det. Maniskt.
Själv är jag en sån som gärna beklagar mig över min dåliga kondis. I nästa andetag måste jag ju påpeka att jag faktiskt har tidsbrist just nu. Jag har börjat inse att det förmodligen mest beror på att jag helt enkelt letar anledningar till att inte börja springa. Minutiöst.
Ändå beklagar jag mig. Ofta och högljutt.
Typ; "jag vill också ha bra kondis", och "bara min hosta går över så ska jag sätta igång", osv.

Men...
Igår fyllde jag år. Och vad fick jag av träningsnarkomanen?
Full joggingmundering.
Skor, vindtät jacka och..........spandexbrallor (??!?!!).
Då så.
Då är det väl bara att köra igång.
Ut i förorten iförd spandexbyxa (med reflex!).....!!
Härligt.
Undrar om min hosta kommer att gå över?

Tronen

Här är den.



Jag undrar om det här upplevs äns hälften så konstigt som det faktiskt känns att sitta på denna tron. Perspektiven och propotionerna blir lite skeva, så här på bild. För övrigt kan man faktiskt se det omtalade kodlåset in till "den egentliga arbetsplatsen" i bilden ovans vänstra, nedre hörn. Hahaha...oj vilken bra beskrivning. Jaja, you get the picture. Antar jag.

Gläntar man på dörren så ser man följande:



Inte för att någon brukar gå på muggen med öppen dörr, men eftersom den här toan nästan ger mig klaustrofobi, är detta foto taget med öppen dörr.



Ja, som sagt. Kanske ser "normalt" ut.
Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det känns lätt olustigt att begagna denna fascilitet.

Namne

Jag har en namne.
Som till sin stora förtjusning (troligtvis inte...) erhöll mitt examensarbete hem i brevlådan. Skickat från min smått förvirrade (?) handledare på Länsstyrelsen.
Hon är sminkös.
Hoppas hon hade nytta av att få reda på förhållandena på en grustäkt.
Kanske fick hon någon ny idé till en grusfärgad ögonskugga, eller nåt.
Vad vet jag.

Arbetet - del 1

Efter påtryckning kommer härmed första avsnittet av en följetång som gissningsvis kommer att sträcka sig över ett par dagar.
På vanligt seriemanér tänkte jag att det är väl bäst att jag bygger upp spänningen ordentligt och i första avsnittet bara ger en skymt av vad som komma skall.
Först ut är entrén. I denna huserar sen ett par veckor tillbaka inte bara en receptionist (och lite annat löst folk) utan nu också ett akvarium.


För att sen komma vidare in på denna fantastiska arbetsplats behövs en kod!!! Detta är givetvis för att inga elakingar ska kunna komma in och ställa sig och skrika osammanhängande på oss arbetare. Jag är för övrigt fullständigt övertygad om så annars skulle vara fallet. Denna bild är tagen straxt efter den kodade dörren vilken jag har koden till men inte under några omständigheter tänker lämna ut!!!


Känner man, när man väl tagit sig förbi kodlåset, att det suger lite i tarmen, finns det en förträfflig "auto-mat"
- *ka-tissscch!!* (trumvirvel för det där var ju riktigt fyndigt) - där man kan inhandla diverse superintressant processerad mat. Det finns glass och godis också - som tur är.
Straxt bortanför auto-maten och kaffemaskinen syns dörren in till köket.



Medge att första avsnittet har varit späckat med intressanta detaljer som borgar för en fantastisk fortsättning. För övrigt tycker jag att alla bör notera den trevligt vinröda (??) intriören.

Usch

Idag är det en riktig usch-dag.
Jag känner mig väldigt...beige..på nåt sätt...(?)
Jag har sovit gott och kan till och med karaktärisera mig som "utvilad", men det hjälper liksom inte. Det tar emot. Hela tiden.
"Åååååååhhhh....va jobbigt att hämta en kopp kaffe!"
"Åååååhhha...va jobbigt...någon ringer!"
"Ååååååh......va jobbigt jag måste sänka stolen!"
"Ååååhhh.....va jobbigt att jag måste handla på vägen hem!"
"Åååååhhhhh.... va jobbigt att jag måste gå hem!"
Jag vill liksom bara vara ifred. Och mitt jobb är ungefär sämsta platsen på jorden att vara på när man känner så.

Ja ja ja....

Jag får väl lov att blogga da. Fast jag har inget att blogga om. Grattis läsare.

Har funderat lite över det här med tur - (med anledning av att någon turligt nog fått en lägenhet). En del påstår att tur är något som jämnar ut sig med tiden. "Ibland har man tur, ibland har man otur". Det tror inte jag alls. Däremot vill jag inte på något sätt påstå att jag är otursförföljd. Tvärt om.
Jag hade till exempel en himla tur i torsdags som slapp redovisa en av de 8 hiskeliga vetenskapliga artiklar vi varit tvugna att läsa på GIS-kursen. Dessutom hade jag en evinnerlig tur i morse som vid korset Årstabergsvägen / Södertäljevägen både fick se en förlängd lastbil med en av Stockholms blivande julgranar på flaket OCH Linköpings hockeyklubbs buss. Dock fullständigt tom. (Dom kanske duckade?)
Efter att ha tänkt över det här en stund har jag kommit fram till att jag inte är helt säker på att denna tur motsvaras av den tur som en stor schysst lägenhet, ett jobb för 30000 i månaden (eller liknande), innebär.

Vardagliga betraktelser

Jag är frisk. Är jag frisk? Jag är frisk. Är jag frisk?

Igår när jag åkte till skolan (och även i morse på väg till jobbet) wobblade mina ben av ansträngningen.

Till i morgon kväll ska jag ha läst 8 GIS-artiklar. Hur det nu ska gå till. Trodde väl att det skulle vara easy peacy och gå undan. Men vem kunde ana att det skulle vara så tråkigt. Ja, jag hade ju kunnat ana det....

Köpte Noskapin mot min eländiga rethosta igår. Det hjälpte. I kanske 5 minuter.

Varje morgon som jag går till jobbet går jag förbi en kollegas port. Jag har kommit på att jag liksom nästan håller andan när jag går förbi, eftersom jag fasar för att vi ska få sällskap (det har hänt). Inte för att vederbörande är otrevlig utan för att jag helt enkelt har svårt för att föra en normal och avslappnad dialog med personer jag egentligen inte känner. Framför allt klockan 07:45 på morgonen.

Hall å vin

Halloween. Har visst ingen koll på det - barnlösa som vi är.
Kollade på tv när det ringer på dörren. AB, som just inmundigat en cider, öppnar.

"-Du säljer godis!"
"-Va? Näe jag säljer inge godis...?"
"-Du säljer godis!!"
"-Vadå? Säljer NI godis?"
"-BUS ÄLLÄ GODIS!!!"

Dom tvärhandshöga läspande barnen iförda häxkläder sågs därefter, glada i hågen, traskandes iväg med en burk chokladpraliner under armen. Straxt innan dom ringde på, hade AB konstaterat att de inte var nå goda.

Vapenvåld

Undrar vad k-pisten skulle göra med alla pengarna. Hyra en skjutbana?

Sniff

Jag har en rätt känslig näsa.
AB har dessvärre emellanåt lite övervarma fötter, vilket kan resultera i en viss ostbågedoft.
Ibland känns ostbågedoften även från nyduschad fot och man inser då raskt att problemet sitter nån annanstans....
Tipsade om att man kan lägga dojjorna i frysen för att ta död på en del av bakterierna. Biolog som man är vet man ju dock att det bara finns ett sätt att ta död på alla bakterier.
Man måste komma upp i över 72 grader - eller ännu hellre - 100 grader.
"-Du skulle nog behöva koka dojjerna för att det ska funka....", råkade jag säga.


Kände plötsligt en märklig doft. Lite övervarm platta så där.
Han hade tagit fasta på vad jag sagt kvällen innan.



Hur det gick? Han ska köpa nya skor nu.

Present

Jag har fått en present.
En något tidig sådan (som tur är kanske), och av en för mig okänd person.
Kinderna började hetta och jag blev helt vimmelkantig.
Har inte fått nåt sånt här sen jag var 10 år tror jag.
Den här presenten fullkomligen tog över mitt liv i 24 timmar. Kunde helt enkelt inte förmå mig att göra något annat än att ägna mig åt den.
Nu börjar så sakteliga den normala tillvaron återställas, även om jag fortfarande känner mig lite knäsvag.