Fick ett mail vidarebefordrat till mig.
Brevet hade öppningsfrasen "Hej Gullet" och var skrivet av hustrun till orginalmottagaren.
Jag tycker det är oerhört roande att;
a) man sedan skickar vidare e-posten utan att redigera bort "Hej Gullet"
b) detta är skrivit till någon som förefaller vara arketypen för torr typ
c) se denna person dagligen och varje gång tänka "Gullet"
Idag har jag "tränat", och utsatt mig för en (för mig) jobbig, men egentligen totalt menlös, situation.
Och det gick ju bra. Fast åt helvete. Om det nu makes sense.
Telefonen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Jag hittade dock detta konsthantverk nyss, framfött under vad jag antar måste ha varit stora konstnärliga våndor.
Samuraj i eld
En äkta kulturskatt där man skönjer ensamheten i ett plågat sinne. Samtidigt förnimmer vi den extrema närvaro och hetta som den vilda samurajens gnistrande svärd förmedlar. Verket präglas av ett kontrollerat vansinne där närheten till evigheten berättar sanningen om den verkliga rytmiken i universum.
Jag har slarvat bort min jobbmobil.
Har verkligen ingen aning om var den är, förutom att den med allra största sannolikhet är någonstans i lägenheten.
Suveränt.
Den är dessutom avslagen så jag vet inte hur jag ska lyckas hitta den.
Det mest troliga är väl att jag om någon vecka hittar den i kylskåpet, i strumplådan, inne i påslakanet eller på något annat lika sannolikt ställe.
I fem dagar har kisse nu fått tabletter och dietmat.
Redan i söndags tyckte jag att jag började märka skillnad.
Helt otroligt.
Hon har fortfarande en massa tovor, men bortsett från det så blänker pälsen igen. Lite av hullet har redan kommit tillbaka. Man känner när man lyfter henne att det inte längre är fjädervikt. Vi leker och går ut.
Maten som nu mer inte finns i oändlig tillgång äts med (för att vara henne) god aptit.
Tycker fortfarande att hon dricker mycket. Men det kissas inte lika stora sjöar så jag vet inte.
Jag är helt fascinerad över att det kan ske så mycket på så kort tid, och är enormt glad över att jag inte bara tyckte det verkade hopplöst och gav upp på en gång.
Hade en smärre släktträff igår.
Pappa ville "reda ut" saker och ting.
Han gick (som vanligt) på i ullstrumporna mot syrran som var på randen till att börja gråta. Jag försökte försvara henne med näbbar och klor. Han pratade om att hon inte kunde släppa taget om saker som hände för länge sen samtidigt som han drog upp något brev som hon skrev när hon var 14.
Maj gadd.
Han påstod att han skulle ta mig sen. Men se den gubbe gick inte.
Jag är inte lika blödig som syrran (inom det här området) och till mina tårar var det långt. Jag sa bara att mitt enda problem just nu är att han är ihop med en person som inte anser att jag är välkommen. Och som jag för övrigt anser vara boven i hela dramat.
Varför ljuger hon, eller friserar sanningen, när hon ska "återberätta" vad min syster egentligen sa i telefon?
Varför berättar hon inte, förutom det min syster sa, det hon själv sa innan, som alltså provocerade systern till att vräka ur sig korkade saker? (Nä, hon säger givetvis bara vad svaret blev.)
Och varför underlät hon att berätta den egentliga (och synnerligen väsentliga) orsaken till varför syrran inte kunde komma och besöka honom när han låg på sjukhus(streptokocker)?
Varför ska jag och min syster anordna ett partaj till min pappa när vi;
1) inte är så partajiga själv?
2) inte vet vilka deras vänner är?
3) vet att det egentligen är hon som vill ha partajet, inte han?
Hur är man funtad om man ringer till någons nyblivna ex för att gratulera på födelsedagen när man bara träffat den personen kanske 2 gånger tidigare? Är inte det ett jävligt utstuderat sätt att strö salt i såren på någon som haft en jobbig tid och äntligen gjort slut på ett förhållande där man mådde dåligt? Som att säga - "vi står inte på din sida - han var för bra för dig", eller något liknande.
Varför är det så viktigt att just jag(vi) skulle besöka henne när hon låg på sjukhus? Jag har inte besökt någon annan på sjukhus heller. Och dessa andra fanns det betydligt större fog för att besöka. Ok om hon känner sig besviken. Det har hon all rätt att göra, men kom igen...Att göra en sak av det? Säga upp bekantskapen? Varför kan hon inte sätta sitt sjukt jävla stora ego åt sidan och tänka att det egentligen är skit samma. Om inte annat för min pappas skull.
Varför funderar hon ut storys om varför min pappa inte fick någon "födelsedagsinbjudan" (what?) till min 40-årsdag och sen serverar honom det i tillräckligt stora portioner för att han ska börja tro på det?
Varför, varför, varför kan han inte bara sätta ner foten och bestämma själv någon gång?
Jag vill gå på buggkurs. Jag vill läsa böcker. Jag vill vara på landet. Jag vill träffa mina döttrar och på vilket sätt det ska ske bestämmer vi.
She's poison.
Gud vilken lång post det blev. Sorry. Var tvungen att skriva av mig.
Skulle hämta ut tabletter på apoteket. Gick till Telefonplan.
"Vi har inte dessa i lager här men de har dem i Liljeholmen. Jag bokar dom åt dig."
Tack, tack.
4 minuters tunnelbanefärd senare stegade jag in på apoteket i Liljeholmen.
"Dom skulle vara bokade..."
"Jasså. Hur då?"
"...ehh...ja, alltså hon sa att ni hade dom i lager och att hon bokade dom åt mig..?"
"Ja men, hur då? Det finns ju inget personnummer."
Vad svarar man?
"Jag har inte jobbat på apoteket så länge så jag vet tyvärr inte hur ordergången ser ut."..eller?
Hon frågade i alla fall en kollega som förklarade att det går att boka på namn. Jösses va knivigt!
Första tabletten levererad till motsträvig 4-fota person.
Efter extremt vilda protester lindades vilddjuret in i tre handdukar för att ett blodprov skulle kunna tas. Tre personer var de som höll i en fot här, en kanyl där. Jag och AB tittade hjälplöst på medans huvudpersonen skrek i högan sky.
"Man får ju skämmas.", tänkte både AB och jag.
Domen blev inte helt oväntat diabetes. Trasselsudden hade skyhögt blodsocker och ska nu få specialmat och medicin. Sen ska vi tillbaka om 4 veckor och ta nytt blodprov (linda-in-i-handduk-och-så-vidare) för att se om medicinen verkar.
Hur kommer det sig att just polisen har så svårt för något så elementärt som enkelriktat?
"Vad vill du ha?"
"En 4:a."
"4:orna är slut."
"Jaha, är dom..."
"Vad är det bästa med Lasse?"
"Han är så snäll och vänlig. Han är truck."
Truck?
Det tog en stund innan jag insåg vad hon just sagt.
Damen som stod framför mig i kassakön inne i affären hade troligtvis dödat sin spargris innan hon gick för att handla.
Kassören meddelade beloppet och hon tömde portmonän framför honom.
"-Oj, hehe, ja du måste stoppa dem där, i den där.", sa han samtidigt pekade mot cashguardens mynttorn.
"-Mmm.", mumlade tanten och började så sakteliga stoppa ner mynten hon just hällt ut i portmonän igen.
"-Nej. Du måste stoppa ner dem där.", sa den tålmodiga kassören.
"-Mmm.", sa tanten.
Sen började hon faktiskt stoppa ner mynten i myntinkastet. Långsamt. Gång på gång tittade hon som under lugg mot kassören med ett klart misstroende i blicken.
En femma kom tillbaka.
"-Stoppa tillbaka den där uppe igen. Det blir så där ibland.", förklarade han.
"-Mmm.", sa tanten återigen och tittade ännu mer misstänksamt på honom. Men hon stoppade ändå tillbaka myntet.
Scenariot återupprepades ett par gånger, och till slut kände jag hur rösten ville slita sig och i falsett förkunna;
"-TA DET BARA LUGNT. JAG HAR EN HEL HALVTIMMES LUNCHRAST!"
Det gjorde jag inte.
Jag förstår inte varför jag är så korkad att jag dricker kaffe efter 18:00.
Eller det förstår jag visst, eftersom som det faktiskt är väldigt gott med en kopp java efter maten ibland.
Och givetvis. Som ett (aviserat) brev på posten kom insomnian.
Annars var maten (innan kaffet) god och jag var mätt som en plätt när jag sent om sider gled ner mellan lakanen.
