| You Are Aphrodite! |
 A total shining star with a ton of admirers And no wonder: you live life to the fullest! When things get bad, you can easily take off to a happier place But occasionally, you need to deal with problems head on |
Är det typiskt?
Även om jag emellanåt får höra att jag ser yngre ut än min egentliga ålder, så bör det aldrig råda nån tvivel om att jag är 60-talist när jag öppnar munnen.
"Fy fan, jag svär så jävla mycket!"
Ett annat tydligt tecken (för mig själv) är att jag brukar komma på mig själv med att nogrant försöka tänka på att undvika svordomar när jag pratar med folk jag inte känner. Och att det är så satans jävla jobbigt.
På vägen till jobbet i morse passerade jag Copacabana, eller så var det Nioörtsvägen. Jag kände mig lite osäker.
Senare på dagen var jag helt vilse. Egentligen inte, men hade något ställt av mig vid den här vägskylten hade jag inte haft en aning om var jag var.
När jag slutligen kom hem, hittade jag verkligen hem. Så att säga.
Är det ok att säga till någon, som öppnar ett samtal genom att skrika och svära osammanhängande, att; "TROR DU PÅ FULLASTE ALLVAR ATT JAG TÄNKER HJÄLPA DIG OM DU BÖRJAR MED ATT SKRIKA??!?!" och sen säga hej då och lägga på?
Det tyckte inte den som jag gjorde luren i örat på. Han ringde tillbaka och sa att jag var barnslig och skulle växa upp. Jag började gapskratta.
Sen ringde nån som tyckte att jag var dum för att jag tyckte han var klantig (det sa jag inte...jag svepte in det i nåt oj-det-var-ju-inte-så-bra) som körde till Hagsätra istället för Högsätra på Lidingö (när det står klart och tydligt att det ska vara Lidingö) och därför tvingades köra mellan Hagsätra och Högsätra gratis.
Livet är hårt.
Jag är hårdare.
Min hittills enda egna bil är död.
Var inne på vägverkets hemsida (i helt andra syften) och hittade en sida som hette "Sök uppgifter om annat fordon". Slog med darrande hand in registreringsnumret.
Regnr: MBE081
Färg: SVART
Fabrikat: SAAB 900 T8 AD35S-SR
Årsmodell: 1986
Fordonsslag: PB
Chassinummer: AD35S4G7027765
Ägare/Brukare
Namn: MALSTA BILDEMONTERING AB
Adress: LUNDBY MALSTA
Postnr: 761 71
Förvärvsdatum: 2003-06-11
Ort: NORRTÄLJE
Fordonsdata
Fordonsstatus: Avregistrerad (2003-06-11)
Antal ägare: 8
Datum för första reg.: 1986-05-28
I trafik första gång: 1986-06-06
Hade dom gräsligaste farhågorna angående mitt examensbevis.
Tog idag tjuren vid hornen och ringde. Och visst; det hade varit lite problem (med vilket huvudämne det skulle vara) men det hade dom löst på egen hand.
Så nu är det på gång. "Det kommer i veckan!" sa mannen jag pratade med, glatt på telefon.
Snart är det alltså dags att korka upp champagnen och dränka sorgerna över studielån och inget nytt jobb.
Ja, man kan ju inte klaga egentligen.
Så mycket som man själv napstrat i sina dar.
Någon tvättade i tvättstugan. Dom verkade klara. Kanske. Ingen hade i alla fall bokat tiden.
Tryckte in två tröjor i en maskin och slog igång.
Kom tillbaka 1 timme senare. Mina två tröjor ligger i en tvättkorg, med en arg(?) postitlapp "Det är jag som tvättar och har bokat tiden 19-22 29/5".
Stirrade på bokningstavlan.
Inte en jävel hade bokat.
Tog postit lappen med mig hem. Plitade dit "Jaha, det såg inte ut som nån hade bokat!" under den andras text. Undvek ordet "Idiot!" med små marginaler och struttade sen surt tillbaka till tvättis och fäste den på en av tvättmaskinerna.
Surapa.
Idag på kanal 5, kl 21:55...
Den perfekta penisen
Brittisk dokumentär från 2006. Penisen är det organ som är mest centralt för en mans självkänsla, och strävan efter den perfekta penisen har drivit vissa män till extrema åtgärder. Här möter vi de ryska kirurger som kapade en mans penis och satte den på återväxt på hans arm, och vi träffar mannen som anser att alltför stor inte är tillräckligt stor. Originaltitel: The Perfect Penis.
Inte alls absurt.
Det absolut bästa är att jag verkar total-imbicill.
Jag tar en mun kaffe, tänker att - fy fan !!
Ställer ner koppen. Tar ett samtal.
Avslutar samtalet och tar sen en mun kaffe igen.
Gång på gång.
Om jag skruvade av mitt huvud och skruvade på en barbiedockas huvud, skulle jag märka nån skillnad då?
Köpte en fantastisk måltid ur auto-maten. Kycklingkebab med pommes chateau, tomatsalsa och youghurtsås. Intressant att man ens försöker skapa något "tjusigt" inom microbranchen. Allt man vakumförpackar på en trist papperstallrik och som ska in i en micro borde kunna gå under ett och samma namn. "Smetig gegga på en bädd av kolhydrater och med strödda proteinbitar"
Efter lunchen behövdes a cup of the famous java.
Jag fick just en kopp vatten med mjölk. Lätt kaffe-färgat. Inte riktigt vad jag hoppats på.
Bästa sättet att som mobiloperatör spara pengar?
Se till så att mobilabonnenten endast kan ringa SOS-samtal.
Detta underlättar också kontrollen över folk. De springer inte runt och ringer härsan och tvärsan hela tiden.
Skicka dessutom alla sms via Norge för säkerhetskontroll. (det måste vara det de gör. hur kan det annars ta sån evinnerlig tid?)
Så här sitter man, sending out an SOS, och funderar över hur långt steget är till, message in a bottle.
De-do-do-do De-da-da-da is all I want to say to Telenor.
Först skulle jag köra bröllopsgästerna till Upplands-Väsby. Eller snarare, mannen körde dit, jag skulle endast forsla hem bilen. Någonstans straxt före Kista-avfarten södergående började någon tuta på mig ihärdigt. Jag tänkte att personen måste vara idiot. Och mycket riktigt; det var jag själv som tutade. Eller snarare, av någon mystisk anledning hade billarmet, inklusive påslagning av varningsblinkers, gått igång.
*** Noterar i skrivande stund; Ooops, åska ! ***
Hemkommen igen, just innan jag skulle sätta nyckeln i dörren, hördes ett oväntat ljud inifrån min lägenhet. Det lät som en dammsugare. Hemmifrån mig, utan att jag är hemma! Holy smoke, vilken trevlig överraskning.
På kvällen kom vännerna över. Vi åt och drack och åt och drack. Och i Å's fall, åt lite igen.
AB höll sig i skymundan = soffan framför tv'n. Men han andades så högt att J för en stund trodde att han somnat. Halv 12, tror jag ungefär, gav vi upp. Det skulle inte bli roligare. Var det någonsin roligt? Roligt och trevligt är inte samma sak va?
Eftersom jag missat helt att jag faktiskt, tydligen, hade anställt Å som diskerska igår bestod disken idag endast av småsaker. Som AB fick diska. Grattis han. Och tack Å. Du får komma på fler besök. Inte ni andra. Jag tyckte nämligen att det var jättedåligt att ingen gick och hämtade min tvätt i tvättstugan eller gjorde något annat nyttigt. Blah....
De tu mogna ungdomarna tog sig till Zoovillage Outlet och i samma stund som de klev in genom dörrarna insåg de att medelåldern på shopparna låg på ungefär....17.
Kände mig för dagen väldigt - eh - röd (?), och det höll därför på att sluta med tre röda tröjor. Jag sansade mig dock och böt ut en av de röda mot en ljusblå.
En promenad senare inmundigades en kaffe och en muffins och ytterligare en promenad senare inhandlades mer överkroppskläder.
Underkroppskläder däremot, det har visat sig vara ett kapitel för sig. En gång hittad byxa, aldrig mer. Funderar på att starta ett community där folk med konstiga kroppsformer kan tipsa varandra om kläder som passar dom med exempelvis stora rövar.
Dagens shoppingskörd.
Jag tänkte att det här med att sommaren är kort egentligen är en definitionsfråga. Om man så att säga bestämmer sig för att sommaren börjar vid skolavslutningen och slutar vid skolans början - ja då blir den ju lite kort.
Så nu har jag bestämt att min sommar började i söndags. Det var nämligen då min ultimata sommarfågel hördes första gången för i år.
Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för när sommaren tar slut. Det får väl bli en senare fråga.
Om man vill göra sommaren extremt lång, då kan bestämma sig för att den börjar när allas vår badnymf Jedin badar för första gången, och att den är slut när hon badar för sista gången.
Jag är lite osäker på huruvida denna besökare önskar en kopp Gevalia dock. Snarare en burk Whiskas.
Jag tror han har adopterat oss. Är hysteriskt kelig och ligger i skrivande stund och sover i korgstolen. Har försökt putta ut honom men "som en båll kommer jak tillbaaks till dej".
Vad gör man?
Har just fått höra att det i 80-talets Huddinge blev en sanning att ordet rejält inte existerade. Eller jo, det existerade, men stavades likadant som reellt.
En reell (hohoho..) överraskning för de flesta, inklusive de (redan?) förvirrade gymnasieeleverna som hade denna svenskalärare. Svenskaläraren själv var mest förvånad över att det var så många som stavade fel. Typ resten av Sveriges befolkning?
Om man inte kan förändra sig själv ska man se till att förändra världen.
Tack Jedin Gren för ett gott skratt.
Igår på vägen hem efter jobbet mötte jag en man på trottoaren utanför mitt hus.
Jag har aldrig förr kännt såna kalla kårar utmed ryggraden. Jag kan inte ens förklara vad det var. Han såg inte arg eller galen ut direkt. Snarare såg han på mig med något som påminde om hånfullhet. Riktigt obehagligt.
Kan det ha varit Belsebub jag mötte?
Fick lite panik när jag insåg att all teknik hemma låg nere.
Sånt händer givetvis just när det fullkomligen kliar i fingrarna att få blogga av sig.
Jag tror nämligen att jag idag såg ingen mindre än det omtalade TL-Jan ! Läsandes en tidning i en taxi i Axelsberg.
Så. Nu känner jag mig tillfreds. Tack mobilbloggsfunktionen.
Vet nån vad det här är för växt?
Den har börjat med något underligt. Den är väldigt välmående och har galet mycket "blad". Nu har den börjat släppa kopiösa mängder av dessa, i och för sig överflödiga, blad.
Försöker den "knoppa av sig" tro?
Nån som vet?
Jag är straffkommenderad till två helgnätter på jobbet eftersom det ringer så oerhört mycket på helgkvällarna.
Förvisso har inte vargarna börjat yla ännu (klockan har just passerat 20:30) men straffkommenderingen känns mer och mer förvirrad. Jag påpekade redan vid införandet - snusförnuftig som jag alltid är - att det nog inte kommer att ringa lika mycket efter nyårshelgen, när eländet infördes.
Det är inte alltid kul att ha rätt.
De händelser som påverkat mest idag (hittills) är att det är hojfest på gården (med ett ständigt vrooom vrooom), och att jag genom fönstret sett min systers x stå där nere på gården i sin svarta tröja/skinnväst med klubbmärke på.
Annars är det nog den tända julljusstaken i huset på andra sidan gården som jag ägnat den mesta av min uppmärksamhet åt.
Nu är det bara en kvart kvar.
Sammanfattningsvis kan man säga att den här natten varit - tråkig.
Förutom en viss uppmuntring och rätt ordentliga klurerier som bestod i att försöka hjälpa två (rätt dragna och vilse) engelsmän som ville åka till en plats med följande beskriving; studentbostäder nära ett mc donalds, ett köpcentrum, vid en sjö, en drivingrange, en minigolfbana, att man passerar Globen och en stor hög stolpe med nåt rött på.
12 poäng till den som lyckas komma på svaret på denna "På spåret"-gåta.
Eller jag vet inte egentligen om det handlar om optimism.
Snarare någon form av tidsillusionism. Som att jag skulle kunna skapa lite extra tid om jag behöver.
Som idag när jag skulle gå hemmifrån. Tänk att jag på 38 år ännu inte lärt mig hur jag funkar. En halvtimme innan jag bör gå hemmifrån tänker jag; de e luuugnt. Och så där håller det på, tills jag ska gå. Det är först då som jag kommer på att jag måste; klä på mig, ordna matlådan, leta rätt på alla saker som ska med osv osv. Och så blir jag jättestressad och glömmer nyckeln till cykeln och måste gå tillbaka, och då blir jag ännu mer stressad och glömmer att jag fortfarande har tofflorna på mig, och sen halvvägs på väg kommer jag ihåg matlådan som står på hallgolvet, och så stämplar jag alltid in 2 minuter för sent.
Fast inte i dag. Idag stämplade jag in 2 minuter före, men jag var rätt svettig efter en stressad cykeltur.
Skuggan har varit ute på vift.
Men var har hon varit?
Det ser ute som ett fängelse.
Med vakttorn och allt.
Satt med katt på magen på balkongen.
Katten misstog rulltig pekigneser för katt.
Jag har nu startgropar på magen.
Vad ni än gör, hyr för allt i världen inte filmen Sin!
Redan efter 10 minuter insåg jag att det stapplade rejält; kass dialog, rollfigurernas ologiska slutledningsförmåga kryddat med underliga och helt omotiverade naturskildringar (glittrande vatten och vackra solnedgångar i öknen....) Jag antar att regisören ville att det skulle ge något typ av seriöst skimmer över filmen. Det gick inte så bra.
I brist på annat (och i brist på sunt förnuft?) kämpade vi vidare, stönande i var sin ände av divanen.
Höjdpunkten skulle fortfarande komma.
I slutsekvensen (och nu jag skiter i att jag nu avslöjar hur den slutar för den var verkligen sååå jävla dålig så ni bara får inte se skiten) när Gary Oldman har blivit skjuten till döds och sjunker ner i kvicksanden ser man hur "liket" rynkar på pannan för att han inte ska få sand och vatten i ögonen.
God, you´re good Oldman !!!
När bussen bromsade in nedanför det beryktade tornet och vi vred nackarna uppåt blev den minsta och yngsta deltagaren på denna exkursion helt förfärad. "NÄE, JAG ÅKER ALDRIG UPP !!" Pappa försökte med att "vi ska ju fika där uppe" vilket snarare verkade förvärra situationen. Plötsligt spatserade den ovilliga surt åt rakt motsatt håll.
Lite lirkande och lovande om "att vi ska fika även om vi inte åker upp" verkade trösta en smula och vi begav oss mot tornet.
Väl inne i tornets mage började en längre och lite äldre person att svaja betänkligt. "Jag kanske kan stanna här nere med S...?"
Jag frågade vad det värsta som kunde hända var och fick svaret "...att jag kaskadkräks..." och det låter ju inte alltför kul. Frågan var nu alltså; vill jag åka upp med den här personen..? (hehehe...nu skojar jag...det föresvävade mig aldrig att hon skulle göra det på riktigt)
Fast jag blev en smula förvånad över svaret. Hade väl snarare förväntat mig något som; att hissen störtar och vi dör drunkningsdöden sönderslagna i ett djupt hisschakt.
Jag vet inte vad det var som var det förlösande ordet/orden för endera av de två ovilliga, men plötsligen stod vi där i hissen (som tar minst en minut) och for uppåt.
Den minsta konstaterade kaxigt att det här var ju inte ett dugg läskigt!
Och det var det ju inte.
Den enda som är läskigt är väl möjligen att jag påstås vara terapeut utan att ha en aning om vad jag säger. Det är riktigt läskigt.
Och det finns flera sorters promenader.
Antingen kan man förutbestämma vart man ska.
"Ska vi gå upp till Fjällgatan? Ja!" - och så traskar man dit. Den trygga vägen som man hittar och brukar gå. Men man ser inget på vägen. Husen har man sett så många gånger förut och upptäckterna blir få. Det är målet som promenadens behållning. När man kommer fram vet man vad man får och resultatet blir lite "Jaha, det var det det." Och så går man hem igen.
Eller så kan man låta känslan bestämma vart man ska. Och då är inte målet längre det viktiga. Man går åt "fel" håll på Timmermansgatan - uppåt i stället för nedåt. Man hittar ett stillsamt torg vid Pryssgränd, hamnar inne i en gränd i Gamla stan och upptäcker sirliga ornament ovanför en dörr. Man väljer andra vägar av ren nyfikenhet. I stället för att gå rakt fram i den glömda stadsdelen så väljer man att ta höger och plötsligt så ser man framför sig resans mål - en soldränkt folktom terrass med vidunderlig utsikt över Riddarfjärden. Något man inte hade en aning om när man började gå.
Ibland, i mina ljusare stunder, inser jag att det är så jag vill leva mitt liv.
Vi diskuterade karriärer och insåg att ingen av oss är speciellt intresserad av att göra någon karriär. Att det betyder för mycket uppoffring och att man i själva verket hellre vill göra något som kanske inte leder någon stans (i form av klättring på stegen) men som ger en något på vägen. Som vår promenad. Där inte resultatet betyder allt utan hur trevligt man hade på vägen. Och att upptäcka att resans mål faktiskt blev så mycket mer än bara en förväntad (om än trevlig) utsikt från Fjällgatan.
Oj vad djup jag blev. Som Marianergraven.
Ta det med en nypa salt.
Klockan är ca 10 och jag är uppe för andra gången idag.
Första gången jag var uppe var klockan 5.
Kunde inte sova. Passade på att gå 4 vändor till miljöstugan. Egentligen hade jag hoppats på AB skulle ha gjort det när jag kom hem igår kväll. Men näe.... Jag tror jag måste införa städschema för att inte bli galen.
Om jag; diskar, tvättar och viker (6 maskiner), dammsuger och plockar undan en massa, och sen dessutom går och slänger papper och glas, då tycker jag faktiskt att han skulle ha kunnat torka golvet och gått med resten av skräpet till miljöstugan. Är jag kinkig?
Idag är det städdag här ute på gården. Jag går runt i lägenheten och smyger för att inte behöva vara med. Det är förvisso inte obligatoriskt på något sätt men jag känner mig skyldig. Persiennerna är fortfarande neddragna och snart måste jag gå ut i köket och göra en hukad frukost.
Förresten, när jag var på lägenhetsvisning härom veckan såg jag något som jag förundrades över. Jag har aldrig sett det tidigare; att använda mellanrummet mellan spisen och diskbänken som knivställ. Kändes inte helt klockrent av hygieniska skäl. Säger jag som är hälsoskyddsinspektör.
Illustration vid det egna mellanrummet...
AB's kollega är på intensivkurs för att ta körkort.
Igår hade hon skrivit teoriprovet och han pratade med henne.
Alltså, deras konversationer sker på en något knackande engelska.
Han frågade givetvis hur det gått, varvid hon sa att;
- provet var jättelätt.
- hon kände inte igen en enda fråga.
Något förvirrande, men hon verkade så glad, så glad. Hon hade ju trots allt 32 rätt!
Av 70.
Man var tvungen att ha minst 52 eller nåt åt det hållet.
Hon blir nu kvar en extra vecka.
AB suckar. Det innebär en vecka till av kneg för honom. Stackarn. Det är inte lätt att vara van vid 20-timmars (flexibel) arbetsvecka och sen vara tvungen att jobba. Ojojoj.... :)
Det man inte har i huvet får man ha i benen.
Fast den här gången orkar jag inte. Ha det i benen alltså.
Jag har glömt min mobiltelefon på ett för stunden otillgängligt ställe, och jag har garanterat inget i huvet. Uppenbarligen. Varken vid "glöm-tillfället" eller nu i efterskott i form av folks mobilnummer.
Så om jag inte svarar eller verkar ignorera sms så, eh..gör jag det. Men högst ofrivilligt.
Såg mig i spegeln härom dagen och konstaterade att dom verkar komma med stormfart - celluliterna.
Men HJÄLP?!? Jag är ju inte tjock?
Insåg alltså att det borde bero på något annat. Och givetvis. Det beror inte på att man är överviktig utan på att man har dålig blodcirkulation i bindväven. Brukar jag frysa? Och även om jag inte fryser - brukar jag ha kalla fötter?
Bindvävsmassage!!!
Hurra!!
Har alltså börjat massera mina ben (bindväven då ra). Och för i helvete! Hur kan någonting göra så ont? Jag undrar nu hur jag kan ha missat att mina ben i princip verkar döda.
Sköna maj välkommen, till vår bygd igen !!
Men var det tvunget att komma med storm?
Var tvunget att trampa i nedförsbackarna (på väg till jobbet) för att inte tappa styrfart.
Och ingen 1:majdemonstration har man deltagit i. Ännu. Kanske gör jag någon typ av manifestation här. "Ner med persiennerna, ner med persiennerna, ner med dom!" eller något lika slagkraftigt.
