Kaknäsutflykt

När bussen bromsade in nedanför det beryktade tornet och vi vred nackarna uppåt blev den minsta och yngsta deltagaren på denna exkursion helt förfärad. "NÄE, JAG ÅKER ALDRIG UPP !!" Pappa försökte med att "vi ska ju fika där uppe" vilket snarare verkade förvärra situationen. Plötsligt spatserade den ovilliga surt åt rakt motsatt håll.
Lite lirkande och lovande om "att vi ska fika även om vi inte åker upp" verkade trösta en smula och vi begav oss mot tornet.
Väl inne i tornets mage började en längre och lite äldre person att svaja betänkligt. "Jag kanske kan stanna här nere med S...?"

Jag frågade vad det värsta som kunde hända var och fick svaret "...att jag kaskadkräks..." och det låter ju inte alltför kul. Frågan var nu alltså; vill jag åka upp med den här personen..? (hehehe...nu skojar jag...det föresvävade mig aldrig att hon skulle göra det på riktigt)
Fast jag blev en smula förvånad över svaret. Hade väl snarare förväntat mig något som; att hissen störtar och vi dör drunkningsdöden sönderslagna i ett djupt hisschakt.

Jag vet inte vad det var som var det förlösande ordet/orden för endera av de två ovilliga, men plötsligen stod vi där i hissen (som tar minst en minut) och for uppåt.
Den minsta konstaterade kaxigt att det här var ju inte ett dugg läskigt!
Och det var det ju inte.
Den enda som är läskigt är väl möjligen att jag påstås vara terapeut utan att ha en aning om vad jag säger. Det är riktigt läskigt.