Livet är som en promenad

Och det finns flera sorters promenader.

Antingen kan man förutbestämma vart man ska.
"Ska vi gå upp till Fjällgatan? Ja!" - och så traskar man dit. Den trygga vägen som man hittar och brukar gå. Men man ser inget på vägen. Husen har man sett så många gånger förut och upptäckterna blir få. Det är målet som promenadens behållning. När man kommer fram vet man vad man får och resultatet blir lite "Jaha, det var det det." Och så går man hem igen.

Eller så kan man låta känslan bestämma vart man ska. Och då är inte målet längre det viktiga. Man går åt "fel" håll på Timmermansgatan - uppåt i stället för nedåt. Man hittar ett stillsamt torg vid Pryssgränd, hamnar inne i en gränd i Gamla stan och upptäcker sirliga ornament ovanför en dörr. Man väljer andra vägar av ren nyfikenhet. I stället för att gå rakt fram i den glömda stadsdelen så väljer man att ta höger och plötsligt så ser man framför sig resans mål - en soldränkt folktom terrass med vidunderlig utsikt över Riddarfjärden. Något man inte hade en aning om när man började gå.

Ibland, i mina ljusare stunder, inser jag att det är så jag vill leva mitt liv.
Vi diskuterade karriärer och insåg att ingen av oss är speciellt intresserad av att göra någon karriär. Att det betyder för mycket uppoffring och att man i själva verket hellre vill göra något som kanske inte leder någon stans (i form av klättring på stegen) men som ger en något på vägen. Som vår promenad. Där inte resultatet betyder allt utan hur trevligt man hade på vägen. Och att upptäcka att resans mål faktiskt blev så mycket mer än bara en förväntad (om än trevlig) utsikt från Fjällgatan.

Oj vad djup jag blev. Som Marianergraven.
Ta det med en nypa salt.