Tidsoptimist

Eller jag vet inte egentligen om det handlar om optimism.
Snarare någon form av tidsillusionism. Som att jag skulle kunna skapa lite extra tid om jag behöver.
Som idag när jag skulle gå hemmifrån. Tänk att jag på 38 år ännu inte lärt mig hur jag funkar. En halvtimme innan jag bör gå hemmifrån tänker jag; de e luuugnt. Och så där håller det på, tills jag ska gå. Det är först då som jag kommer på att jag måste; klä på mig, ordna matlådan, leta rätt på alla saker som ska med osv osv. Och så blir jag jättestressad och glömmer nyckeln till cykeln och måste gå tillbaka, och då blir jag ännu mer stressad och glömmer att jag fortfarande har tofflorna på mig, och sen halvvägs på väg kommer jag ihåg matlådan som står på hallgolvet, och så stämplar jag alltid in 2 minuter för sent.

Fast inte i dag. Idag stämplade jag in 2 minuter före, men jag var rätt svettig efter en stressad cykeltur.