Släktträff

Hade en smärre släktträff igår.
Pappa ville "reda ut" saker och ting.
Han gick (som vanligt) på i ullstrumporna mot syrran som var på randen till att börja gråta. Jag försökte försvara henne med näbbar och klor. Han pratade om att hon inte kunde släppa taget om saker som hände för länge sen samtidigt som han drog upp något brev som hon skrev när hon var 14.
Maj gadd.
Han påstod att han skulle ta mig sen. Men se den gubbe gick inte.
Jag är inte lika blödig som syrran (inom det här området) och till mina tårar var det långt. Jag sa bara att mitt enda problem just nu är att han är ihop med en person som inte anser att jag är välkommen. Och som jag för övrigt anser vara boven i hela dramat.

Varför ljuger hon, eller friserar sanningen, när hon ska "återberätta" vad min syster egentligen sa i telefon?
Varför berättar hon inte, förutom det min syster sa, det hon själv sa innan, som alltså provocerade systern till att vräka ur sig korkade saker? (Nä, hon säger givetvis bara vad svaret blev.)
Och varför underlät hon att berätta den egentliga (och synnerligen väsentliga) orsaken till varför syrran inte kunde komma och besöka honom när han låg på sjukhus(streptokocker)?

Varför ska jag och min syster anordna ett partaj till min pappa när vi;
1) inte är så partajiga själv?
2) inte vet vilka deras vänner är?
3) vet att det egentligen är hon som vill ha partajet, inte han?

Hur är man funtad om man ringer till någons nyblivna ex för att gratulera på födelsedagen när man bara träffat den personen kanske 2 gånger tidigare? Är inte det ett jävligt utstuderat sätt att strö salt i såren på någon som haft en jobbig tid och äntligen gjort slut på ett förhållande där man mådde dåligt? Som att säga - "vi står inte på din sida - han var för bra för dig", eller något liknande.

Varför är det så viktigt att just jag(vi) skulle besöka henne när hon låg på sjukhus? Jag har inte besökt någon annan på sjukhus heller. Och dessa andra fanns det betydligt större fog för att besöka. Ok om hon känner sig besviken. Det har hon all rätt att göra, men kom igen...Att göra en sak av det? Säga upp bekantskapen? Varför kan hon inte sätta sitt sjukt jävla stora ego åt sidan och tänka att det egentligen är skit samma. Om inte annat för min pappas skull.

Varför funderar hon ut storys om varför min pappa inte fick någon "födelsedagsinbjudan" (what?) till min 40-årsdag och sen serverar honom det i tillräckligt stora portioner för att han ska börja tro på det?


Varför, varför, varför kan han inte bara sätta ner foten och bestämma själv någon gång?
Jag vill gå på buggkurs. Jag vill läsa böcker. Jag vill vara på landet. Jag vill träffa mina döttrar och på vilket sätt det ska ske bestämmer vi.

She's poison.

Gud vilken lång post det blev. Sorry. Var tvungen att skriva av mig.