Tidsresa

Till höger satt en kvinna i medelåldern med svart skinnjacka och ljust permanentat hår. Hon skulle kunna ingå i "morsor på stan" utan att sticka ut. När första takterna av White wedding ekade ut ur högtalarna gungade hela hon samtidigt som hon taktfast klappade händerna. Någonting subtilt i hela hennes framtoning fick mig att instinktivt undra om hon inte i hemlighet önskade att den lönnfete bredvid byttes ut mot mannen på scenen.
Nedanför satt ett kompisgäng från kontoret som vanligtvis går klädda i kostym, men som dagen till ära hade klätt sig ledigt (=ingen slips). Dom viftade med knutna nävar till Rebel yell. Jag tror att dom någonstans inombords önskade att de var mannen på scenen.



Kvinnan bredvid mig, som dessutom bjudit mig på evenemanget avslöjade någonstans under de första låtarna, att hon faktiskt tyckte mannen på scenen var rätt läcker. Och, tjaa.....kanske det. Jag vet att jag tyckte det - 198..ehhh..5 ?? Nu känner jag mig minst sagt osäker. Men jag får väl endå tillstå att han, enligt mig, har åtminstonde två fördelaktiga sidor; han har en förvånansvärt snygg kropp ( i alla fall på 100 meters avstånd...hahaha), och jag fullkomligen älskar hans brittiska engelska.




Och visst är det rätt kul. Jag ler igenkännande när jag kommer på vilken låt som just påbörjats. Men det hörs att det är anno mitten av 80-talet. Fläskiga syntar som för länge sen klingat ut. Idolen själv studsar runt på scenen och det är inte utan att det blir lite mysko när man betänker det faktum att han fyller 50 nästa onsdag. Väldigt nära patetiskt, men ändå, nånstans känns det som om han har en viss distans till hela evenemanget själv, så det funkar.

Jag minns förr när man gick på konsert. Tändare som vajade i mörkret när de lugna låtarna kom. 2005 vajar mobiltelefonernas upplysta displayer i mörkret.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag absolut inte ångrar att jag gick. Men när Billy i slutänden säger "See you in 2007!" känner jag att jag inte är helt säker på det.