Da-dunk..

Sedan igår har jag varit besvärande medveten om att jag lever.

Det hela började igår när jag klev innanför dörrarna på Liljeholmens tunnelbanestation.
"Da-dunk..da-dunk.."
Pressade ner blicken i den medhavda boken i ett desperat försök att ignorera den snabbt växande paniken. Varför panik? Ingen som helst aning.
Inte mindre besvärande för det.
"Da-dunk..da-dunk.."
Luften kändes kompakt. Är det verkligen tillräckligt mycket syre för alla här inne?
Jo men det är väl självklart - vilken idiotisk idé !! Haaaahaaa.....ehh...ha...?
"Da-dunk..Da-dunk.."
Det börjar surra nånstans i kroppen. Tänk om jag svimmar. Jag kanske ska gå av? Nä jag provar att åka en station till.
"Da-dunk..da-dunk.."

Så där höll det på.

Berättade för AB när vi gått och lagt oss.
Han lider av klaustrofobi och fick nästan panik av min panik-berättelse.

Försökte sen somna.
Ni har nog redan gissat...
"Da-dunk..da-dunk.."
Det kändes som ett godståg gick genom bröstkorgen.
Försökte gå upp. Dricka lite. Löste ett sudoku.

Resultat = 4 timmar sömn, lite gråtmild, flimmrande hjärta, och livet är blä.