Igår

Fick den äran att hjälpa pappa att ta två bilar till skroten.
Båda vraken skulle få ta sig till skroten för egen maskin och jag nojjade som fanken för att de skulle stanna på halva vägen. Min hjälp bestod endast i att vara följebil så att han (pappa) inte skulle stå ensam i nån vägkrok, och att vi skulle kunna bogsera vidare.

Men, båda bilarna genomförde sin sista resa för egen maskin. Fast det var ju inte utan vissa smärre incidenter.

På den första bilen hängde sig gasen efter ca 1 km. Resan till skroten skulle var på 1-2 mil.... Folk som stod längs vägen på de sträckor med 30-50 km/h -hastighetsbegränsning vände sig om, eftersom det här verkligen hördes att det var något fel. Motorvarvet låg på ca 5000. För de som inte är så motorintresserade kan jag avslöja att det låter som en stor symaskin på syra. Hela vägen skvätte det bensin någonstans underifrån bilen, också. Jag tror bilen förlorade mer bensin på det än vad som faktiskt krävdes för att föra den framåt.

Den andra bilen ville först inte växla (automatlåda) men efter att ha fyllt på lite olja, försvann pappa i horisonten på motorvägen. Jag låg bakom en stund och konstaterade att det luktade helvete. Sen försvann han som sagt i horisonten. Först vid infarten till skroten var jag ikapp. Vi blinkade båda höger. Jag svängde dessutom, medans pappa for vidare rakt fram...
Han vände cirka 100 meter efter avfarten och kom tillbaka. Jag tänkte att han fått den lågt stående solen i ögonen och att det var därför han missat avfarten, men så var inte fallet. Bromsarna hade legat på under flera mil (det var den helveteslukten jag känt) och när han väl skulle bromsa fanns det ingen broms. Det var en förbannad tur att han inte var tvungen att bromsa före dess. Det hade kunnat sluta i en riktig katastrof!

Till en helt annan katastrof.
Min syster ringde i går morse och berättade att hennes yngsta - 6 år - har brutit benet. Hon hade åkt rutschkana och på nåt sätt fått benet under sig. Ett spiralbrott - låter läskigt. Nu var hon gipsad från tårna och hela vägen upp tydligen. Kanske inte en katastrof, men rätt jobbigt i alla fall. Läkaren, som var tvungen att ta i henne för att undersöka, hade tydligt blivit kallad fula ord som min syster inte trodde att 6-åringen kunde. Nu vet hon.