Jag menar, det händer ju så mycket!
Jag har fått ytterligare en i raden av många finnar på hakan. Dom vägrar ge sig.
Annars har jag haft livskris i två dagar.
Livskrisen består av en stor sten som jag borde gräva upp, vända upp-och-ned på, och sen slutligen köra bort. I stället väljer att plantera blommor runt den fula stenen.
Just nu är jag (åter) i planteringsstadiet och det blir så fint!
Verkligen.
Oj. Det här måste vara ett tillfälligt misstag.
Jag kan surfa obegränsat på jobbet!
Annars da?
Jora...
När Björn Skifs "Krama mig" kom för andra gången på en dryg timme på radion, stod kollegan inte ut längre, utan bytte kanal. Innan dess hade jag fått höra alla årets svenska schlagerlåtar minst två gånger samt ett och annat guldkorn i form av Ola Håkansson och Secret Service med "A flash in the night".
Nu tror jag att vi har the voice på eftersom jag redan har räknat till två 50 cent-låtar och två Justin Timberlake-låtar.
Nu har jag fått klart för mig var smitthärden var för min maginfluensa i alla fall.
I fortsättningen ska jag göra som andra och inte ta i hand på folk när jag hälsar. Bara kasta lite förstrött med huvudet ("tjenatjena").
Man kanske ska börja gå på tillställningar iförd mitella eller ett fakegips?
Jojo. Så kan det gå.
Jag har inte haft maginfluensa (eller någon vinterkräksjuka eller var man nu föredrar att kalla det) sen jag gick i skolan tror jag. Hade helt enkelt börjat tro att jag inte kunde drabbas. Att jag tillhörde de lyckligt lottade.
Alternativet är ju att jag blivit matförgiftad eller fått salmonella, och det kanske inte är så troligt.
En sak är säker.
Jag tror det kommer dröja årtionden innan jag ens kan tänka på pasta carbonara (faktum är att jag mår illa av att skriva det här). Inte heller bacon kommer att få det lätt i mitt kök framöver. Ingen jätteförlust kanske.
Någonstans i en yrselattack på soffan hörde jag någon stå under min balkong och prata i telefon. Entoningt. Till slut blev jag irriterad och tänkte att men va fan måste han stå här och humma?!. Sen vaknade jag liksom till och insåg att det var katten som snarkade.
I en annan, ytterst otrevlig yrselattack i sängen blev jag plötsligen full i skratt när jag kom att tänka på Humle & Dumle (jag & AB) på IKEA härom dagen. Diskussionen gällde vem som betalat vad och vem som var skyldig vem vad.
Jag är extremt dålig på huvudräkning. Och jag menar verkligen extremt. 35+46 är lika med...ehh....typ..eeehh... AB däremot är rätt duktig på det. Eller...?
Hur som helst. Jag låg där i yrseln och kom plötsligen ihåg vår diskussion;
"-...men asså, vi ska dela på 190:-..."
"-...ok...ja, det stämmer säkert..."
"-...och hur mycket är hälften av 190:-?"
"-..ööh..80!"
"-Precis! Här är en hundring."
Gud, ge mig ett jobb med ekonomiansvar. Jag verkar ju född till att försnilla pengar.
Jag fattar inte varför jag hela tiden får besök av världens jobbigaste finne.
Ungefär varannan månad upptäcker jag att "nu er'en på gång".
Och varje gång försöker jag ignorera den. Och varje gång svarar den med att ignorera min ignorering och därmed bli riktigt kalasröd och gärna lite glansig. Och sådant tål jag bara inte, och det slutar därför med att jag med hjälp av diverse tillhyggen försöker göra livet kort för den jäveln. Vilket i princip aldrig händer. Istället genererar det givetvis ytterligare problem.
Just nu är jag inne i ignoreringsstadiet. Jag ska verkligen föröka stå emot.
Fan vad trött jag är på det här!
Övriga noterbara händelser den här veckan är att jag varit lite crazy och kör utan långkallingar.
Boktips emottages tacksamt då det inte längre går att fördriva tiden på jobbet genom att surfa.
Jag antar att man under vissa omständigheter (om än inte alltid) får vad man förtjänar.
Vill man att personalen på en arbetsplats ska uppföra sig som femåringar är det förmodligen en ypperlig idé att behandla dem som sådana.
Gardinerna med dagistouch verkar därför mer träffande än någonsin.
En sur dag kräver ett sött tillskott.
Fast egentligen var jag mest sugen på något salt.
Det blev en minipåse gott-och-blandat.
Jag äter aldrig gott-och-blandat. Det måste vara en svår surhetsgrad som får mig att göra det.
Den här helgen har jag träffat två kvinnliga ytterligheter.
Båda har för avsikt att vara roliga / fyndiga men bara den ena lyckas.
I alla fall i min bok.
Jag måste erkänna att "Shit asså...helt sjukt liksom!" med barnslig stämma inte håller lika hög klass som "...hahaha...han frågade om jag hade stora bröst och det sa jag ju givetvis att jag hade. Fast först tänkte jag säga att jag hade kuk...!"
Oj!?!
Jag måste erkänna att det här förmodligen var en av de ovanligaste fetisher jag någonsin hört talas om.
En fotograf kom på besök till jobbet idag.
En kollega blev ombedd tvingad att medverka på bild.
Hon var inte alls entusiastisk.
Så behövdes det en person till.
Någon gick runt och frågade om vem mer som kunde tänka sig att medverka.
Inget svar. Till slut var det en till person som motvilligt gick med på det hela.
Ingen frågade mig. Jag som är så representabelt klädd just idag. Träningsoverall och allt.
Konstigt värre.
"-Ja, nästa år fyller jag 40!", sa kvinnan och gjorde en skräckgrimas. (Hur stavas det? Google, stavningsrådgivaren, fick avgöra med 292000 träffar på den här varianten.)
Hennes blick återvände sen till barnet i sittvagnen. Ja, han är helt vild, klättrar på allt...bla bla
"-Har du barn?", frågan riktades mot mig.
"-Näe.", svarade jag sanningsenligt.
"-V ä n t a....", sa hon extra-extra tydligt.
"-Jag fick ju barn rätt sent och det är ju lite jobbigare när man blir äldre, men ändå. Vänta."
Jag log och nickade.
Mm, jag ska nog v ä n t a.
Har varit ledig i 4 dagar och när jag kommer tillbaka till jobbet är ett helt hus borta!
Synd att det var fel hus.
Idag ska det ske.
Det första försöket att göra chicken tikka butter masala i det egna köket.
Inte utan att det dyker upp några funderingar.
Vad är skillnaden på tomatpuré och tomatpasta?
Och, where dö fuck köper man Bockhornsklöver?
Helgen har förflutit i stilla mak.
Och min ledighet fortsätter. Det är ju strålande!
Det enda väsentliga som egentligen hänt den här helgen är att jag för första gången någonsin intresserat mig för "det oranga kuvertet". Nu ska jag bli rik pensionär.
Usch. Ångest.
Övriga noterbara händelser inkluderar celebert besök från södermalm samt promenad med annan förortsbo inklusive besök på trevligt café.
Har förresten råkat byta till Windows Live Messanger. Vad skulle jag göra det för? Jag trivdes utmärkt med den msn mess jag hade. Finns säkert massor av finesser med den här, men just nu känns det mest som om jag jumpar på isflak i Drevviken.
"BIING-BOOONG!!", lät det alldeles nyss när jag fick ett meddelande. Hade hoppat baklänges och farit ur stolen om det inte varit för ryggstödet. Och den är ful också, tycker jag. Designen alltså. Som kronan på verket.
Tänk vad glad jag är att jag aldrig sökte den utlysta tjänsten här på jobbet!
Att jag förutsåg hur det skulle bli.
Grejen är jag inte ens orkar ha dåligt samvete för att jag säger nej till alla förslag om att jobba extra när jag är ledig. Jag är på jobbet när jag ska. Basta. Varken mer eller mindre. Och framför allt inte mer.
Den är farligt att gå iväg på torsdagar och spela bandy.
Eller, jag kanske borde emfasera lite där det behös;
Den är farligt att gå iväg på torsdagar och spela bandy.
Bandyn är nämligen rena barnleken jämfört med övergångsställena i Kilaberg.
Herregud!
Jag höll på att bli överkörd på båda två övergångsställen där inom loppet av ca 1 minut!
Och jag hade grön gubbe i båda fallen!
En bil tvärnitade ett par decimeter från mig medan jag viftade yvigt och pekade på min gröna gubbe. Vid det andra tillfället var min räddning att jag helt enkelt backade upp på trottoaren igen, trots min gröna gubbe. Annars hade jag suttit som en plåsterlapp på en framfarande bil.
En mammaledig kollega kom upp på jobbet med sina 3 barn mitt i min lunch.
Den yngsta är bara någon månad gammal. Dom andra någonstans mellan 5-8 skulle jag gissa.
Medans hon klädde av alla overaller pratade vi lite ytligt. Just den här personen tycker jag rätt bra om (jag tycker bra om de flesta, men just henne har jag alltid tyckt lite extra bra om) men endå är jag rätt dålig på att kallprata.
"Jaha, och hur lever livet annars da?", frågade jag lite glättigt, efter att vi först avhandlat det yngsta barnets alldeles fantastiskt blonda kalufs.
"Det är faktiskt inge vidare. Egentligen är det riktigt jävligt just nu..", sa hon och jag hann tänka - kolik?, hela familjen har haft vinterkräksjuka (och här sitter jag och äter..)? - innan hon fortsatte; "Min man, barnens pappa, har fått en aggressiv typ av cancer så det är lite jobbigt just nu."
Perspektiv.
