Röst från forna da'r

Huvudvärken kom. Och mitt goda humör försvann.
Kanske främst för att jag drabbades av inte mindre än 3 samtal av någon som jag träffat flyktigt för säkert 10 år sedan och som jag redan då tyckte var inte bara märklig utan även en smula skrämmande. En stor, korpulent, homosexuell individ med kraftig Norrköpingsdialekt, som jag vet att någon förmodligen vet vem det är.

Innan någon missförstår mig ska jag kanske tillägga att jag varken har problem med korpulenta eller homosexuella, och jag inser nu att det egentligen var ett rätt menlöst/ointressant infall att skriva in just det, men det var kanske lite mer för att någon skulle veta vem det var än för att det på något vis påvisar att, märklig och skrämmande, är något jag förknippar med just de två orden.
Oj vilken svada det blev...

Jag visste direkt att det var h*n. Vederbörande behöver inte ens presentera sig. Den dialekten kommer jag aldrig glömma. Dessutom hade h*n fel och jag rätt och även om jag oftast inte brukar hålla så hårt på kunden har alltid rätt, så kände jag att det vid detta tillfälle åtminstonde var läge att låta h*n tro det.