Första gången

På gymmet idag var det en dam i övre medelåldern som för första gången (är jag rätt säker på) provade en trappmaskin.
Jag är på intet sett någon trappmaskinsentusiast och skulle förmodligen inte heller vara någon virtous på maskinen. Jag tror alltså inte att jag skulle gjort det bättre själv, men ibland kan jag bara inte låta bli att le lite åt andras vedermödor.

"Donk-donk-donk..." trapp-pedalerna slog hela tiden i botten. "Piip-piiip-piip..." hon försökte med allsköns knapptryckningar, men endå....."..donk-donk-donk..."
När två tonårspojkar kom förbigående frågade hon om dom visste hur hon skulle göra, och jo men visst, "Du måste öka lite här också....och sen ska du nog börja på noll...."
Donkande slutade. Istället började damen nu ta i för kung och fosterland på vad som verkade vara väldigt mycket motstånd. Jag tror att hon vid det här laget hade tröttnat på alla knapptryckningar så i stället för att sänka motståndet en smula kämpade hon på. Hon försökte med att; hålla i sig, hålla i sig lite grann med ena handen, inte hålla i sig, men hur hon än gjorde så vinglade hon runt i vad som måste ha varit något av det mest osykroniserade rörelsemönster jag någonsin sett.
Efter ca 3 minuters vinglande (5 sekunder innan hon skulle fallit av i en häftig vingling är min bedömning) gav hon och upp och satte sig på en cykel i stället.