Prataprataprataprata

En del människor kan verkligen konsten att berätta en historia (självupplevd eller inte).
Andra har definitivt inte den begåvningen.

Varför kan inte de som tillhör kategori två hitta lite självinsikt och bara hålla käften?
Nä. De mal på och mal på. Poängen, den förstod jag redan efter första utandningen, men endå tuggar de på i dryga 5 minuter med någon menlös anektod som inte roar mig det minsta.
Vad göra man i såna lägen? Ler inställsamt, tänker på tvättstugan i morgon, och skrattar när det verkar som att plågan är över? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste kämpa med min impuls att helt enkelt bara ställa mig upp och gå. Usch vilken dålig människa jag är.

Eller så kan man kanske dra följande harang:


You know everything is not an anecdote. You have to discriminate. You choose things that are funny or mildly amusing or interesting. You're a miracle! Your stories have NONE of that. They're not even amusing ACCIDENTALLY! "Honey, I'd like you to meet Del Griffith, he's got some amusing anecodotes for you. Oh and here's a gun so you can blow your brains out. You'll thank me for it." I could tolerate any insurance seminar. For days I could sit there and listen to them go on and on with a big smile on my face. They'd say, "How can you stand it?" I'd say, "'Cause I've been with Del Griffith. I can take ANYTHING." You know what they'd say? They'd say, "I know what you mean. The shower curtain ring guy. Woah." It's like going on a date with a Chatty Cathy doll. I expect you have a little string on your chest, you know, that I pull out and have to snap back. Except I wouldn't pull it out and snap it back - you would. Agh! Agh! Agh! Agh! And by the way, you know, when you're telling these little stories? Here's a good idea - have a POINT. It makes it SO much more interesting for the listener!