Bussen til Slussen

Straxt efter att jag klivit på bussen kände jag ett mindre obehag. Mår jag inte lite illa?
Några stationer senare, och den absolut sista hållplatsen innan bussen skulle gå upp på motorvägen, kom den - tanken som inte får komma. Jag kommer att kräkas!!
Hur jag lyckades bemästra panikångesten (och inte kräkas) och vet jag inte riktigt, men jag blev kvar på bussen. Hjärtat slog med säkert 200 slag i minuten. Händerna och fötterna blev iskalla och samtidigt kallsvettiga. Illamåendet sköljde över mig i vågor.
Jag koncentrerade mig på träden som svischade förbi utanför; en tall, en björk, en ek, det där var nog en asp, en tall till...osv.
Det gick.
Hela vägen hem.
Herregud. Jag tror du finns.