Självförsvar

I takt med att min omvärld verkar varit drabbad av diverse sjukdom - förkylning och kräksjuka - har även jag legat lågt på blogfronten. Jag kan inte skylla på någon annan sjukdom än skrivkramp. Jag är totalfrisk.

Det mest spännande som hänt är att jag igår trodde jag att jag skulle bli överfallen på väg hem från innebandyn.
Hade ju inte varit direkt spännande, egentligen.

Jag genade genom de nybyggda delarna av Liljeholmen på väg hem. När jag kom in på Fredsborgsgatan såg jag en man en bit längre in på gatan. Han ryckte lite i en port innan han fortsatte framåt och runt hörnet på Ingenjörsvägen. Jag gick samma väg, när han upptäckte att jag kom stirrade han. Och så stirrade han lite till. Vi gick på var sin sida av gatan, och gång på gång vände han huvudet mot mig och stirrade. Eller jag vet inte. Han kanske inte stirrade, men det kändes som om han stirrade.
Musiken i mp3-spelaren dundrade på och av någon egendomlig anledning gjorde den att jag kände mig lite säkrare. Hur det nu skulle kunna vara möjligt. Att vara döv för sin omvärld ingår väl knappast i listan över fungerande självförsvar?
Jag funderade över huruvida jag skulle hinna få av mig bandyklubbsfodralet och dänga klubborna i huvudet på honom med full kraft, om han plötsligt gjorde ett utfall. Jag är tacksam över att jag inte behövde undersöka saken närmare för jag misstänker att det inte gått att genomföra med någon vindsnabb hastighet direkt.
Mannen stirrade vidare och där jag sen gick höger tror jag han vek vänster.

Jag undrade sedan hela vägen hem varför han stirrat så mycket. Kan det ha varit för att jag var så extremt snygg i mina träningskläder och svettiga uppsyn? Antagligen.