En röst i natten

En av de värsta sakerna med att jobba inom samma område länge, är när de där personerna som man försökt förtränga plötsligt dyker upp igen. Speciellt när de visar sig vara precis lika tröga nu, flera år senare, som man minns att man tyckte dom var då.

Det räckte med ett nasalt "Hej, det är Tommy..." för att nackhåren skulle resa sig och jag visste att det skulle bli ett sånt där samtal, där man får huvudvärk av alla iq-mumsmums-turer.

"...jag kan inte ha dålig kontakt! jag står ju helt ensam på Frejgatan!..."

Han förnekade sig alltså inte.