Vidvinkel eller zoom?

Har tappat lite av blogglängtan känner jag.
Det där som gör att man hela tiden betraktar sin omvärld med eventuellt-värt-att-blogga-om-ögon. Har insett att jag tycker det är rätt jobbigt i längden.
Lite som med folk som fotar och fotar och fotar. Alltså - jag älskar verkligen foton, och jag önskar hett och innerligt att jag snart ska ha råd med en digitalkamera.
Men ibland får jag en känsla av att folk bara fotar och inte upplever ett dugg. Som ett "I was here" liksom. "Jag har stått vid Eifeltornet, Empire state building, Sidneys operahus..", - you name it - men var dom verkligen där mer än bara fysiskt?
Kom att tänka på det när jag var på Kolmården i somras och stod och tittade på alligatorerna (..och där händer det förvisso fantastiskt mycket, det vet alla som nån gång stått och glott på alligatorer..). En man swishade förbi mig med kameran i högsta hugg - fotade bestarna - och försvann vidare. Han ägnade ca 10-20 sekunder åt dom i verkligheten, men fotot - ja, det har han (kanske?) kvar.
Nu låter jag säkert überpretantiös (eller nåt lika fördärvligt) men sanningen är att jag inte vill att mitt liv ska vara så. Att jag rusar runt och "fotar/bloggar" livet som en åskådare.
Jag vill hellre stå och glo på alligatorerna tills nån av dom faktiskt rör sig!
Det känns hundra gånger mer givande än att stirra på ett dött foto av något i en grumlig bassäng.